”Minnet är nog ett slags mage åt tanken. Den förgångna lyckan och glädjen och sorgen liknar härsken eller surnad mat. Överlämnat åt minnet hamnar allt i ett slags mage. Maten bevaras men inte dess smaklighet.”
Torgny Lindgren (1938-2017) mixar här minnen och anekdoter med självtvivel från ett litterärt liv, mer likt ett gäng noveller än en sammanhängande roman, på sitt vis med allvar och humor i en genial kombination. Han hävdar att formen är a och o, att sanningen är ointressant, att konsten är avhängig döden och att Thomas Mann är livets författare.
”Alla vet vad ängslan är att prata om henne gör varken till eller från.”
Jag uppskattar de mer personliga berättelserna om hämningar som fick honom inlagd på psykiatrisk klinik och om hans släktingar. De framstående manliga personerna som han radar upp intresserar mig inte lika mycket. Jag blir faktiskt lite besviken, pratet om boken visade sig vara bättre än boken. Jag har dock oerhörda förväntningar på Lindgren eftersom de tre jag hittills läst av honom; Ormens väg på hälleberget, Hummelhonung och Pölsan är helt enastående verk. Men de goda nyheterna är att jag har ännu vad jag tror är mästerverk kvar att läsa. Eller att lyssna på för all del. Torgny Lindgrens bekämpade munterhet kommer väl till uttryck när han själv läser sina böcker.
2 kommentarer
Åh, önskar jag hade din läskapacitet!
”Minnen” har jag dock lyssnat på och glömmer aldrig den om cykelturen nedför ÖK!
Åh, då har du ”Norrlands akvavit” kvar!
Författare
När han kör på en gångare, skäller ut denne för att sedan skriva en text om en odräglig cykelmarodör. 😂
Ja N A har jag kvar.