Karl Ove med sitt svarta hjärta är inledningsvis 19 år. Han befinner sig i Bergen, går på skrivskola och läser litteraturkunskap. I den här femte delen tar skrivandet stor plats. Kampen för kärleken, sexet och samhörigheten börjar så smått ordna upp sig, men det självdestruktiva missbruket och den sociala osäkerheten kvarstår. Självaktningen är det inte mycket bevänt med.
Knausgård gestaltar ju vansinnigt väl och bidrar nästan helt konsekvent med detaljerad kunskap bara ur protagonistens synvinkel. När den unga Karl Ove inte kan uttyda en stämning hjälper den vuxne författaren oss inte. Läsaren får själv skapa sig en utifrånblick. Det är ibland frustrerande men jag uppskattar suggestionen.
Det finns genomgående något hotfullt i Knausgårds text. Vart ska hans känsla av meningslöshet föra honom? Ska han någonsin stå på fast mark? Nu vet man ju i och för sig att han blir en erkänd författare. Men ändå. Det finns en spänning och en olust, ett överhängande mörker i själva formen. Han saknar tilltro till idealism. Det är plågsamt för mig att läsa om en person så präglad av intighet, men värst måste det förstås vara för honom själv. För mig framstår han som en parasit. Han parasiterar på människor, han lånar pengar, skriver av andras texter, ljuger och bedrar, hänger ut folk i sina böcker. Han fungerar även som en parasit i mitt liv, tar min tid i anspråk eftersom hans böcker är så satans långa. Den här tyckte jag var riktigt seg bitvis.
De korta men intensiva stunder av lycka som Knausgård skriver fram konkret och realistiskt appellerar till mig. På samma sätt får han mig att känna ett lugn inför hur ett mänskligt liv är fyllt av både lidande och misär, lycka och kärlek. Varken romantiska illusioner eller perfektion existerar.
Visst är det väldigt tragiskt med hans faderskomplex. Men det är ingen ursäkt. Jag bli förbannad lite då och då under läsningen. Han får det att låta som att det är normalt att vackla upp dagen efter en natts festande med en känsla av att man kanske dödat någon. Hans kompis svarar honom att ”det gör det ju alltid.” Den jobbiga känslan ska förstås hans flickvän bota, hon som är levnadsglad och sund. Parasit som sagt.
Men ja, jag vet att jag ska skilja på verk och person. Att berättaren Karl-Ove inte är samma som den livs levande författaren. Och jag gör det, för själva Karl-Ove bryr jag mig föga om. Inte heller är sanningsmodaliteten något som bekymrar mig. Jag tycker att Min kamp är ett litterärt hantverk som heter duga, det är ju därför jag läser. Författarens förmåga att närmast tillintetgöra distansen mellan konsten och livet är eggande. Han förmår att sätta ljus på det osynliga i tillvaron. Efter att sett världen genom Knausgårds ögon är en vardaglig sak som att brygga en kopp kaffe något större än det var innan. Det är i postmodernistisk anda vår upplevelse av världen som står i fokus, och inte världens objektiva beskaffenhet.
”…det faktum att det kunde förhålla sig på det ena sättet innebar att det också kunde förhålla sig på det andra, orden miste sin tyngd, det fanns inte något sådant som ”judeutrotningen”, för det som det begreppet syftade på var så rakt igenom svindlande komplicerat, […] På så sätt blev världen relativiserad men också sannare: lögnerna eller missuppfattningarna eller otillförlitligheten låg i föreställningarna om verkligheten, inte i verkligheten som var oåtkomlig för språket.”
Och så fick jag lära mig vad Hassangänget tänkte på när de skojade om att röka morötter.
Senaste kommentarer