Masja utkom 2015 och är den sista romanen i en rysk triptyk om den tolstojska familjens öden. Carola Hansson (f. 1942) försäkrar att de kan läsas var för sig varför jag dök in i den här om den av Tolstojs döttrar som stod honom närmast.
I prologen citeras Leo (Lev) Tolstoj (1828-1910) i ett brev skrivet 1872 till sin kusin om ”Nr 5 – Masja, 2 år; hon som vid sin födelse höll på att kosta Sonja livet. Ett blekt och sjukligt barn. Mjölkvit hy, tunna, ljusa lockar; stora, egendomliga, ljusblå ögon – egendomliga genom det djupa allvaret i dem. Mycket klok och mycket ful. Hon kommer att lida mycket, ständigt söka utan att finna – men aldrig ge upp sökandet efter det ouppnåeliga.”
Och ganska precis så går sedan Masjas livslinje över närmare sexhundra sidor. Masja har genom hela livet tät kontakt med sin far varför han har en stor roll i Hanssons väldokumenterade berättelse. Leos Anna Karenina är som bekant min favoritbok och jag återkommer ständigt till den i tankarna. Det är egentligen hans idévärld jag primärt vill veta mera om och ett utmärkt sätt att förstå sig på en karl är att granska hans relation med sin dotter.
”.. vet ni att många av de känslor er far beskriver i boken ni lånade mig häromdagen är just sådana som jag själv hyst – men att det inte är förrän nu, efter att ha läst om dem, som jag riktigt vågar tro att de verkligen existerar.”
Fyll nu dina gurkor med färskost, slå det samovarheta vattnet över körsbärssylten och tänd en papyross, välj skor för en mazurka och spänn för telegan, för nu åker vi!
”Man måste bestämma sig för vem man vill tjäna Gud eller mammon.”
Vi landar i 1800-talets Ryssland. Masja föds 1871 och strax därefter börjar hon tassa i sin fars fotspår. De röker inte, dricker inte alkohol och äter inte kött, klär sig i enkla svarta kläder, hänger sig åt arbete. Hon gör tvärtemot sin mamma, som papá råder henne och skriver en sanningsenlig dagbok med syfte att acceptera Guds vilja och vidga själen. Hon väljer Gud före mammon och arbetar med att hjälpa människor dels som sjuksköterska, dels som lärare i den skola de driver där flickor också är välkomna och som tar avstånd från den tidens gängse pedagogik med hård disciplin och bestraffningar. De läser Dickens och skrattar – som även jag gjort – åt Tre män i en båt. Pappa Tolstoj är liten på jorden men stor i orden, han orerar ständigt om vanmakten inför fattigdomen, att bönderna är kloka och borde äga sin egen mark, hoppet om att det finns något bortom döden, ”Gud skapade födan, djävulen kokkonsten” samt att andligt liv inte går att förena med moderskap varför han försöker skjuta fram Masjas ingående i äktenskap. När hon för tredje gången ber om att få gifta sig blir det av, trots att fadern menar att det är ”synd om henne på samma sätt som det är synd om ett fullblodssto man börjar lasta med vatten. Ett sådana sto duger inte som vattendragare utan blir utslitet och obrukbart. Jag kan inte föreställa mig vad som kommer att bli följden av detta äktenskap. Det hela är groteskt och onaturligt – ungefär som att göra pajer av barn”. Som om Gud hört honom blir Masja aldrig moder, hon får missfall efter missfall och måste föda flertalet döda barn.
”..sanningen är det enda läkemedel som kan skänka dig lindring.”
Efter att ha läst trehundra sidor om Masjas alla sjukdomar, hennes längtan efter papá Leo, upprepade missfall, resor mellan olika gods, släktingar, sanatorium och pensionat, hur de spelar krocket och schack, musicerar, handarbetar, högläser, samtalar och skriver brev, blir jag lite uttråkad. Väldigt stor del av texten utgörs av uppradade namn och redogörelser om vad folk gör. Men så kommer någon välformulerad utsago som entusiasmerar mig och som gör läsningen rekommendabel. Det är ju mysigt också att läsa om Leos promenader i omgivningen och att han återvänder med famnen full av blommor. Att han är livrädd för karbidlampan som inhandlats mot hans vilja. Hans idéer om kärlek, moral och konst. Att han mer lättvindigt gifter bort sina söner men håller i döttrarna. Han säger till sin dotter Masja, att hon står honom närmast och att han vill att hon ska låta publicera alla hans dagböcker även de från ungdomsåren som bevisar han levde ett utsvävande liv som ung. Men han överlever sin dotter som dör 1906 (elva år innan revolutionen).
”..det påstås ibland att det ligger något underligt, ja, rent omoraliskt, i att blicken hos en konstnär som ser en människa plågas, inte så mycket är fylld av medlidande som av ett kyligt begär att insupa vad han ser – i avsikt att senare gestalta det. Men […] att kalla ett sådant beaktande omoraliskt är fel! Ja, rakt igenom ett misstag! Ty en enskild människas lidande är ett intet, något helt och hållet försumbart, jämfört med den andliga påverkan ett konstverk kan utöva.”
Knausgård med flera kan andas ut alltså. Apropå Knausgård så tror jag att hans Morgonstjärnan bland annat kommit ur inspiration från Leos incitament om tro. Till och med den djupaste vidskeplighet är att föredra framför total avsaknad av tro, människan måste erkänna en högre verklighet.
Avslutningsvis ett citat om klass som jag vill spara för att kunna gå tillbaka till:
”Skulle hon kunna äta en läcker och välsmakande måltid om där stod en hungrande vid dörren och följde hennes minsta tugga med blicken? Skulle hon kunna njuta av maten med hans plågade blick klistrad vid sin mun? Nej, svarar han i hennes ställe, naturligtvis inte – eftersom inte ens den mest förhärdade människa kan njuta av en utsökt femrätters middag bland trasiga och smutsiga varelser som ingenting annat har att stilla sin hunger med än ett litet stycke svart bröd. Alltså, fortsätter han, är det första de rika måste göra – för att kunna äta gott bland de svältande – att gömma sig undan för dem. Just så enkelt är det! För att slippa se och själva bli sedda måste de rika oavbrutet sträva efter att skapa ett avstånd till dig fattiga. Och inte bara det! För att rättfärdiga sina liv måste de göra det så radikalt att avskildheten framstår som något självklart och naturligt. >>Och just det<<, säger han, >>är ju också vad vi själva och alla vi känner ständigt är upptagna av!<<
>>I hela vår livsföring söker vi avsöndra oss från de fattiga!<<
>>Se bara hur vi klär oss!<<
>>I dyrbara, opraktiska plagg som inte lämpar sig för arbete!<<
>>Hur vi pryder våra hem med sidenmöbler, väljer att alltid färdas i de elegantaste ekipage, samlar på oss en massa onödig kunskap som vi kallar bildning – för att inte tala om att vi alla ständigt ser till att vara nytvättade, pudrade och väldoftande. Men skamligast av allt<<, slår han till sist fast, >>är att vi själva, precis som alla andra i vårt stånd, betraktar detta – inte minst bildningen och renligheten – som en dygd, och att vi således, i vår strävan att inte smutsa ner oss utan bevara själen lika vit, mjuk och arbetsoduglig som våra händer, känner oss som verkligt goda, ädla och djupt gudfruktiga människor.<<”
Senaste kommentarer