Tänk att leva i ett polariserat samhälle där medborgarna är indelade i första och andra klass. Där grupper hålls åtskilda vad gäller geografiska områden, skolor, arbeten, vård etcetera. Där den ena gruppen tjänar mer pengar och har privilegier medan människor i den andra gruppen redan som barn misstänkliggörs och utses som syndabockar. Man hävdar att människor kan klättra i hierarkin genom att ta emot samhällets hjälp och arbeta hårt men det fungerar bara om man också har talang.*
Frída Ísbergs debutroman Märket handlar om psykologi som maktmedel. Här skildras ett dystopiskt framtida samhälle som alltför väl liknar vårt. Det är en av mig efterlängtad diskussion författaren för på ett intelligent och träffande sätt. Vi kastas in i berättelsen in media res och följer sedan fyra trovärdiga karaktärer var och en representanter för olika nivåer i samhället. Diegesens väv bär hela vägen och är präglad av komplexitet och realism. Ísberg håller stilen ren och den röda tråden spänd, hon svävar inte ut. Det är jäkligt snyggt gjort!
”Men nu har vi som grupp (vår flock, vårt samhälle) buntat ihop styrka med psykopati. Vissa mänskliga egenskaper som tidigare har kopplats till styrka, till exempel testosteron och aggression, är nu inte bara syndiga laster, utan rent av sjukdomssymptom. Vilket är detsamma som att säga att knivar är syndiga laster, sjukdomssymptom. Jo, visst kan knivar vara farliga, hur många har inte dött på grund av knivar? Ändå använder vi oss av knivar varje dag, i vartenda kök över hela världen.”
Att vara ”märkt” i Ísbergs värld innebär att man klarat det empatitest som är till för att skilja ut presumtiva brottslingar. Som ”omärkt” bör man genomgå terapi samt ta (vanebildande) medicin för att öka den empatiska förmågan. Ordet psykopat är ersatt med ”person med moralisk avvikelse”. Man har lektioner i emotionell kompetens vilket väl ska väga upp för det faktum att mänsklig kontakt ersatts av AI, digitalisering, hologram med mera.
”’Den här typen av våldsyttringar dyker inte upp från ingenstans’, säger han till en osynlig journalist. ’De här grabbarna har ingen röst i samhället. Det här är deras sätt att själva ta befäl och hämnas. Tyvärr. Det är ingen tillfällighet att hela landet har drabbats av en inbrottsvåg och att knarkhandeln slår nya rekord var och varannan dag. Samhället håller på att förverkliga den fara man säger sig vilja avvärja.’”
Idén om psykets hegemoni tycks råda, såväl på Island som i Sverige. Jag väntar på den backlash som det överdrivna psykologiserandet, terapeutandet, diagnostiserandet, medicinerandet och opererandet av barn och vuxna kommer att leda till. Att vi i allt högre grad lägger fokus på den psykiska statusen där vi också hittar felen och de påhittade lösningarna tror jag hör samman med högerpolitik, samhällsnormer och ”de stigande förväntningarnas missnöje” (som Tage Erlander sa och syftade på att när man får det bättre ökar ens förväntningar). Kerstin Ekman och Christian Rück har skrivit klokt om detta. Till viss del även Jesper Juul. Jag är rent lycklig över att Ísberg går i polemik med försöken att omvandla klassproblematik till psykologi.
Att läsa Märket är som att sakteligen dras upp på toppen i berg- och dalbanan. Det går sakta i början (lite rörigt med karaktärerna) men sen är det bara att njuta av åkturen. Det är en verkligt imponerande debutroman och jag ser fram emot hennes fortsatta författarskap.
* Det inledande stycket beskriver ett samhälle som inte sedan 70-talet har haft fler personer som lever med lägre ekonomisk standard än nu. Där hälsoinsatser snarare ökar än minskar de sociala klyftorna. Där friskoleexperimentet har spätt på skolsegregationen, dränerat kommunernas ekonomier och förflyttat hundratals miljoner i skattepengar menade för barnens utbildning till friskoleägare utomlands. Där det tredje största partiet föreslår att ADHD-testa alla barn i utsatta områden. Det samhället är vårt.
Senaste kommentarer