Hilma af Klint föddes 1862 i Stockholm. Hon växte upp på Norrtullsgatan, i en adlig och liberal familj, undervisades av Anna Withlock, anslöt sig till Fredrika Bremer-förbundet (som gick i bräschen för allmän rösträtt). Ni hör ju – det här är en feministisk historiekavalkad.
Hedersdoktor Julia Voss är tyska och har lärt sig svenska för att kunna forska om Hilma af Klint. Hon förkovrar sig i de skrifter och målningar som af Klint lämnat åt eftervärlden, medveten om att hennes astrala konst var före sin tid. Hennes utifrånblick på Sverige tillför boken en extra dimension. Hon lyfter vad Mary Wollenstonecraft ansåg efter att ha rest genom det fattiga och omoderna 1700-talets Sverige: ”Deras festmåltider, liksom deras komplimanger, tycks vara en karikatyr av de franska. Deras skålar innehåller, precis som de franska, en mängd blandningar som fördärvar matens naturliga smak, utan att i gengäld får någonting bättre. Över alltsammans strör de kryddor och socker, till och med på brödet.”
af Klint går på Konstakademin, intresserar sig för teosofi och anser sig vara klärvoajant vilket leder henne fram till abstrakt nonfigurativ målning med syfte att upplösa verklighetsformerna och med färger, linjer, former förmedla astrala världen i en slags ”urbilder”. Hotad och motarbetad av normer, ojämställda regler, diagnoser, manliga kollegor och tidsbrist på grund av omsorgen av sin mor arbetade hon påhejad av ”andliga rådgivare”, sitt kvinnliga avantgarde och sin själsfrände.
Mest handlar det om af Klint och hennes teosofiska upplevelser. Men den här breda biografin fångar också in den konst-, kultur- och vetenskapshistoria som är samtida med henne. Världskrigen, elektriciteten, telefonen, glödlampan, världens första friluftsmuseum (Skansen) liksom Lagerlöf, Strindberg, Munch, Curie med flera var samtida. Det här är en välarbetad och oerhört mastig biografi. Jag som inte är antroposofiskt engagerad, uppskattar den historiska genomgången men har svårt att behålla intresset för de ockulta utsvävningarna. Det är dock spännande hur af Klint angriper könsindelningen på en andlig nivå och skriver om ”kvinnomän” och ”manskvinnor”. Ett dualväsen består av en manlig andlig del och en kvinnlig, men dubbel könstillhörighet är möjlig och af Klint besitter den manliga på eterisk nivå. Hon var queer! Dessutom antimaterialist och antinationalist, vegetarian och lesbisk (idkar ”spartanskt” leverne).
Och sen när den abstrakta konsten väl slog igenom var det naturligtvis bara män som fick erkännande. Men nu snart 80 år efter hennes död, är intresset för Hilma af Klint och hennes konst stort. Som hon förutspått.
Tack Albert Bonniers Förlag!
Senaste kommentarer