Månen vet inte av Niklas Rådström

Det är något så jävla fantastiskt med Niklas Rådström! Han kan utan att skrämma upp läsaren berätta om den fruktansvärda insikten – eller kalla det förbannelse (som Khemiri gör i Systrarna) om du vill – att allt en dag går förlorat. Rådströms poetiska prosa lugnar och tröstar mig, gör mig stundvis lycklig och inger hopp om människan.

”De där bortglömda sakerna bär man med sig som små hålrum tomt ekande. Ibland kan jag tycka att känslan av det glömda är lika viktigt som känslan av det jag minns. Som om glömskan nästan också var ett minne.”

Bokens jag heter Kristian, men det lär vara mycket av Niklas Rådström i honom. Han berättar om sin barndom och skapar ett kärleksfullt och komplext porträtt av sin farmor. Jag har just inga minnen av min egen så det är jättemysigt att att få uppleva den här underbara farmorsrelationen. Hon är stor, snäll, opraktiskt och påhittig. Hon gillar att berätta och fantisera, exempelvis om en vinst på hundra miljoner. Hon fick inte bli lärare av sin far och hennes man tyckte inte att hon (också) skulle skriva, men hon skrev ändå under pseudonym. Hon bor i en lägenhet i Stockholm och där är Kristian en hel del som barn.

”På något sätt har jag alltid tyckt att det bästa svaret på en fråga är en annan fråga. Ibland får jag för mig att man hela tiden vet svaren på allting men att man glömt de flesta av frågorna.”

Det är så väldigt varmt och fint beskrivet detta möte mellan två människor. Det finns ett ”vi” där som värmer mig. ”Vi” tycker om fiskpinnar, vi delar en lögn tillsammans och vi ser en månförmörkelse. Kristian iakttar farmor medan hon utför vardagssysslor som att hälla ströbröd i stekpannan när hon steker korv. Samtalen och hennes berättelser stimulerar barnets fantasi och är säkerligen med och skapar hans insiktsfulla syn på minne, sanning och berättelse. Det blir tydligt vad det innebär att tycka om varandra och hur man visar det genom att lyssna på och se varandra. Det verkar lätt.

”- Farmor, är det sant?
– Jag tror det. Det kan vara sant.
– Men man vill ju veta om det är sant eller inte.
– Det kan man inte alltid få veta. Man kan aldrig på riktigt få veta om saker är sanna eller ej om man inte själv tror på dem. Man kan veta att något är sant och ändå tvivla. Och man kan veta att något inte är sant och ändå tro att det är det. Vilket är mest sant? Det man tror på eller det man vet. Jag är inte säker.”

Mysig är ordet för den här boken. Jag känner mig mysig när jag lyssnar på den. Jag är förtjust i att tyget hos farmor är grovt, lössen kallas för pippor och pappor för swingpjattar. Två personer i Kristians släkt avlider, men det går bra så länge farmor är pigg.

Månen snurrar sina varv, tiden går. Sista sjättedelen av boken är myset slut. Både Kristian och farmor blir äldre. Han distanserar sig från henne, hon får en stroke och så småningom hamnar hon på sjukhus. Den delen av boken gillar jag inte. Kanske är det för att det gör ont att ta in att hon ligger i sin egen avföring, att allt hon förtär smakar illa. Jag tycker inte om att ett barn förmedlar den här typen av information. Det blir tilt i skallen på mig.

”Jag visste att nu var det för sent. Jag tänkte på den där historien farmor berättat när jag varit hos henne för en månad sedan. Jag hade aldrig hört den tidigare. Det kanske fanns annat jag heller inte hade hört.”

Ibland tänker barnet att han ska säga något speciellt till farmor, något storslaget, men han vet inte vad han ska säga och han hittar inte rätt tillfälle heller. Det blir aldrig av. Och sen är det för sent. Jag älskar det. Jag tycker det är en bra metafor för livet.

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Annicanovember 21, 2023 kl. 5:25 e m
    • Svara

    Så fint skrivet! Min egen farmor (och farfar) var sedan länge döda när jag föddes, så jag lägger genast boken på min läslista. Tack!

      • Ninanovember 21, 2023 kl. 5:38 e m
        Författare
      • Svara

      Du har något att se fram emot.

    • Anonymnovember 21, 2023 kl. 5:50 e m
    • Svara

    Tack, fint skrivet som vanligt! Ett litet redigeringstips: När du inte markerar titeln på något särskilt sätt kan man läsa, som jag först gjorde, ”Månen vet inte av Niklas Rådström” med betoning på ”av”, vilket ju ger en helt annan betydelse (’Månen känner inte till Niklas Rådström’).

      • Ninanovember 21, 2023 kl. 6:12 e m
        Författare
      • Svara

      Haha! Jag markerar titel genom att kursivera för jag gillar inte när det blir för mkt citattecken. Och det går tyvärr inte att kursivera i rubriken.
      Kanske vet månen heller inte av Niklas Rådström?

Lämna ett svar