Givetvis har en bok med titel tagen från Shakespeares Macbeth stora ambitioner, jag trodde inget annat. Och visst är det här välskriven epik om ett klassiskt tema; man ett, man två och kvinna blir vänner/kollegor/kulturutövare… kanske mer..? Tvisten här är att det gäller varken litteratur eller musik, utan något så ovanligt som datorspel. Kul! Det är verkligen inte mitt område (gillar endast Super Mario Brothers (som det heter här)), men ändå, kul att få en inblick i det som brukar omtalas som den ”sexistiska spelbranschen”. Här jämförs fickparkering med Tetris och vänskap med Tamagotchi. Att digital kultur konkurrerar med mänsklig intimitet kan vara skrämmande men här hedras också homo ludens – den lekande människan. Bloomsburygruppen snurrar väl i sina gravar, i förtret eller gamman?
Amerikanska Gabrielle Zevin har vunnit pris och ära för Imorgon och imorgon och imorgon som nog får kallas hennes genombrott, den rekommenderas av Bill Gates och annat käckt. Jag trodde i och för sig att den skulle vara sämre, men menar ändå att målmedvetenheten och budskapen är lite väl strävsamma – jag tycker mig läsa bitar av texten från min näsa.
”..det kan såra din vän om han tror att han är ett välgörenhetsföremål för dig och inte en äkta vän.
– Kan inte något vara båda och.?
– Vänskap är vänskap och välgörenhet är välgörenhet.”
Det är han, Sam, och hon, Sadie som möter varandra – och vi dem – för första gången 1987, då är de runt tolv år. Intresset för datorspel förenar dem och de blir vänner, åren går och tillsammans med en snubbe till blir de framgångsrika spelutvecklare. De är hyfsat komplexa som karaktärer och författaren gör vad hon kan för att undvika stereotypisering. Jag känner dock inte något speciellt för någon av dem. När de är närmare fyrtio är boken slut. Det händer en hel del under dessa år, men inget som får mig att gå upp på tå direkt.
”’Du är tillräckligt gammal för att sluta vara så ung. Bara de unga har så höga ideal. De medelålders..’
– ’som du själv’, sa Sadie
– ’som jag själv’, medgav Dov, ’jag är 43, jag förnekar det inte’. Han slog sig för bröstet. ’Men jag är fortfarande sexig.'”
Det som faktiskt får mig att haja till är när Zevin dissar kulturell appropriering och andra nutida samhällsfenomen (sadomasochism förkastas) samt skriver om feminism. Det är bara Sadie och en tjej till som går en spelprogramskurs, resten är killar. Författaren kungör patriarkat och antisemitism med hjälp av den här andra tjejen som dissar Saidi (och med det systerskapet) totalt. Det finns en förintelseöverlevare i Imorgon och imorgon och imorgon också, och en före detta militär som blivit skadad. Det är ändå ganska mycket som är typiskt amerikanskt och alltså banalt och svulstigt, det imponerar inte direkt på mig. Men du som gillar Ett litet liv, Förr eller senare exploderar jag och/eller Samlade verk skulle kanske uppskatta den här. Det kan dock bero på vilken generation du tillhör…
”..om du var en av mina studenter skulle du bära din smärta som ett hederstecken. Den här generationen döljer inget för någon. Mina studenter pratar mycket om sina ”trauman” och hur deras ”trauman” påverkar deras spel. De tror på riktigt att deras ”trauman” är det intressantaste med dem. Det låter som att jag förlöjligar dem. Och det gör jag nog, lite, men det är inte meningen. De är så olika oss faktiskt. De har högra krav. De dissar så mycket av den sexism och rasism som i alla fall jag bara stod ut med. Men de har också gjort dem lite.. typ humorbefriade.”
Senaste kommentarer