Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man av Helle Helle

Här är din räddningsplanka i tillvarons hav. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband. Helle Helle! Denna gigant bland giganter!

Jag sitter som en fluga på väggen i lägenheten där Susanne bor med sin kille Kim och dit en före detta kollega Ester också flyttar. Det stormar inom mig av vad jag får uppleva. Helle gestaltar sina karaktärer oerhört väl, och fulla med hål där jag får plats med mina föreställningar. Jag känner för dem så att jag nästan spricker.

Susanne är flickvännen som inte vill vara besvärlig och hon är kompisen som vill ställa upp. ”Hon gjorde sig tyst på bussen hem för att uppväga sina vardagligheter.” Hon är, sina fantasier till trots, vad jag skulla en ”doer”. Det är mycket som är tvivelaktigt och osäkert med människan, städning är fysiskt och enkelt tycker Susanne. Kim menar tvärtom att Susanne städar själen ur lägenheten, han vill inte blir störd på sin väg mot att bli en intellektuell författare. När han en dag kommer hem med en tegelsten från gatan för att ha som dörrstopp, förstår jag att de delar samma klassbakgrund. ”Han hjälpte henne över en liten driva som hon lätt hade kunnat klara själv.” Ester är gravid och krävande som ett stort allvarligt spöke, hennes kille heter Luffe och går ej att beskriva utseendemässigt.

Människors okomplicerade liv är inget annat än en föreställning, som titeln eklärerar. Våra ideal och fantasier och hur vi låter dem inverka i vår vardag varierar och det blir lätt knöligt.

”En gång för flera månader sedan hade hon i bästa välmening föreslagit att han skulle ta sig ett jobb. Det hade funnits en ledig halvtidsanställning på ett vårdhem i närheten. Han hade trott att hon skämtade och hade skrattat länge. Hon hade också skrattat. De hade skrattat och skrattat. De hade varit under påsken. Det hade hängt en gul kyckling och gungat från matbordslampan. Hon visste inte vad det var för en kyckling, eller var den var någonstans nu.”

Det är något så jävla fantastiskt med Helles stil. Prosan är sparsam, enkel och konkret, helt motståndslöst rinner den bara in i mitt system. Hon zoomar in personer, relationer och vardagens banaliteter med realism och humor, texten är helt fri från bombastiska överdrifter och trams. Jag lovar här finns inte en enda klyscha! Hon tar sina klumpiga karaktärer på allvar, känner med dem och tycks liksom de undra varför vi är här. Det finns något tröstande och förlåtande i Helles värld som jag vill stanna kvar i.