Ett nytt namn (Septologin #6-7) av Jon Fosse

Jag som är fattig i anden, blir rikare med Fosse i handen.

Den tredje och sista boken i Septologin inleds med en rad av Nietzsche: Nur Narr! Nur Dichter (Blott narr! Blott diktare!) Redan där börjar till min stora glädje Fosse-atmosfären byggas upp och tid, konst, ande, sanning, minne, berättelse och språk blir till vidare begrepp som jag tar mig an tillsammans med berättelsens tysta tvilling. Jag vinglar mig ut på hans bro av ord, upprymd, oklar över vart den leder mig men helt övertygad om att den kommer att hålla.

”..ja Jesus Kristus är själva paradoxen som rymmer den paradox som alla människor är, tänker jag, så som korset är symbolen för paradoxen, tänker jag och jag tänker att eftersom tron är paradoxal, i sig själv är en kontraindikation, som man säger, så kan den aldrig fattas med förnuftet, för det måste följa den vanliga logik där A och icke-A, som man säger, aldrig kan vara sant samtidigt, medan det i tron är sant, där är tre detsamma som en, så som det är i treenigheten Gud..”

Ett nytt namn börjar som de två tidigare banden med en beskrivning av ett kors i brunt och lila som konstnären Asle målat. Detta kors står givetvis för tro men också för det dubbla i allt. Asle tycker att han har målat färdigt, han är trött och ensam i sitt hus, sitter mest och tittar ut genom fönstret med blicken fäst på en och samma punkt; de eviga vågorna i Sygnesjøen. I vågor kommer hans minnen för honom, han ser sin ungdom på konstskola, hans första utställning, när han träffade Ales och de flyttade ihop. Snart är det julafton och den har han motvilligt lovat fira tillsammans grannen Åsleik (Jesusarketyp) och hans syster Guro (Gud).

”.. och i alla år har jag egentligen målat på samma bild, och ju närmare jag har varit min egen innersta bild, desto bättre har jag målat..”

Hans namne – den andra Asle – ligger fortfarande på sjukhus och är inte möjlig att träffa. Berättarjaget tänker mycket på honom och på sin älskade och saknade sambo Ales, hon är död. Ales mamma heter Judit (som befriaren i den katolska bibeln). Asle och Ales är som namnen antyder, olika materia men samma innehåll. Två kroppar som delar själ. Något liknande Platons mytologi om det paradisiska urtillståndet, då man och kvinna ännu inte fanns utan alla var hermafroditer som rymde bägge könen i sitt väsen. Jag brukar ha svårt för den här typen av högtravande romantiseringar om att en människa blir ”hel” tillsammans med en annan, men inte när det är Fosse som skrivit. Jag snaskar i mig varenda ord han bjuder på med största välbehag.

När jag läste del ett Det andra namnet och del två Jag är en annan funderade jag ganska mycket och jag stannade upp i läsningen för att bläddra, tolka och skriva ner mina analyser. I den här delen får jag redan dragna slutsatser bekräftade och jag behöver inte undersöka så mycket mer. Jag bara njuter av att flyta med i textens flöde och jag försätts i ett slags meditativt tillstånd, tid och rum runt mig försvinner. Jon Fosses Septologin är bärbar magi, en nådegåva! Den är konst lik en bön och innehåller ande, som Asle själv uttrycker det: ”..det som gör den [konsten] bra är just föreningen av materia och form och själ, som blir till ande..” Jag undrar om Jon Fosse egentligen inte skulle velat vara bildkonstnär istället. Han verkar ha ett ambivalent förhållande till språk som å ena sidan är hans konstform å andra sidan tycks vara något han strävar bort ifrån.

”..men det här blir väl bara ord, och ord de ljuger hela tiden, jag tror aldrig på ord, och heller inte på det som jag själv tänker med ord, tänker jag och jag tänker att det bara är i mina bilder, när jag målar bra, som någonting kan sägas, ja något lite grann, om vad jag har erfarit och vet, och då kan det bara sägas inte som bilden i sig själv, inte som färgerna, formerna, ja allt det som är i bilden, och heller inte som det som bilden på ett eller annat sätt föreställer, men just som en enda enskild förening av form och innehåll i ett, som ande, och denna förening, denna ande, den är lika osynlig som bilden, som målningen, är synlig, och det är den anden som i själva verket är bilden..”

Jag fick en jävla panginsikt när jag läste citatet ovan. Jag känner mig ofta som en hycklare när jag är bland människor som inte är min familj, för att jag inte – trots idoga försök – lyckas förmedla och få andra att förstå fullt ut vad jag menar/känner/tycker/vet/är. Men jag inser nu att det är ju inte jag som ljuger, det är ju för orden. Nådegåva, som sagt. Tack Fosse, du ökar svikten på min trampolin.

För mig är det glasklart att Namnen Asle (han på sjukhus) är en konstruktion och projicering. Namnen bär i sin berättelse de minnen (och barn) som är alltför smärtsamma för berättarjaget Asle att koppla samman med sitt jag. De är alltså samma person med två olika spegelbilder. Namnen är alienation i sin råaste form. Men då kanske lika gärna Ales också kan vara en tröstande del och konstruktion av huvudkaraktären? Nej det tror inte jag. Ales är den som räddar Asle från att supa ihjäl sig. Hon (och Judit) hjälpte honom också att finna Gud.

”..dag efter dag kommer och går, och det är som om tiden bara går och går, men så händer det nåt, och när det händer då går tiden sakta, och den tiden, den som går sakta, den försvinner inte, den blir, ja en händelse liksom, så egentligen finns det två slags tid, den tiden som bara går och går och som egentligen bara är viktig för att det dagliga livet ska ha sin gång, och så den andra tiden, den egentliga tiden, den som är ihopsatt av händelser, av stora och mindre händelser, men av nåt som skiljer ut sig, antingen det nu är bra eller ledsamt, och den tiden, den egentliga tiden, är sammanhanget av händelser, och den tiden den består”

Fosse skrev vid sitt besök på biblioteket i Rinkeby till barnen där att de ska hålla fast vid det som bara är deras. Vad menar han då är bara mitt? Mitt inre jag, bilden av mig, mitt inre ljus eller mörker, min själ..? Det som enligt Mäster Eckhart kan upptäckas endast med slutna ögon. Eckhart talade om den gudomliga gnistan som lyser i varje människas själsgrund. Jag tror inte på någon gud men jag tror på det inre väsen som är högst personligt i varje människa och som inte går att ta på eller se.

” och så säger Asle att det finns många caféer och restauranger och barer i Bjørgvin, men han trivs bättre på Värdshuset än till exempel på Konstnärskaféet, för det finns levt liv på Värdshuset medan det på Konstnärskaféet bara finns ambitioner, alltid liksom en strävan efter nåt, hela stämningen där vill liksom nånting, utan att det blir till längtan, det blir till nånting tillgjort, till nåt stelnat och eftersträvat, till nåt världsligt utan himmel, säger Asle och så ska alla liksom vara vänner och gilla varann, och de låtsas som om de gör det, men alla tävlar egentligen mot varann, ändå ska det inte se ut som om de tävlar, och alla ska liksom vara något speciellt, vara originella eller vad det nu heter, och därför liknar alla varann och ingen är sig själv, alla är epigonala, som det heter, säger Asle, för där alla ska vara originella där blir alla epigonala, och det är det som är kultur, väl.. […] medan det som är konst, ja det är att nånting bara liknar sig självt, och är helt sig självt..”

Angående konstkritik skriver Fosse att bara den som kan måla bra bilder själv kan bedöma vad som är bra och dåligt. Det samma gäller, får vi anta, för litteratur? Vi läsare som recenserar utan att vara författare bör alltså tas med en nypa salt. Det passar mig utmärkt. Salta på bara!