En dag kommer vi att skratta åt det [#2] av Thomas Korsgaard

Botten upp eller bög – stämningen fortgår alltjämt hemma hos Tue som bor på Jylland. Men det kan ju inte han rå för, varken det ena eller det andra. I första delen var han tolv, nu är han sjutton. När En dag kommer vi att skratta åt det börjar bor han hemma med två yngre syskon, sin ströarbetande våldsamma pappa och sjukskrivna deprimerade mamma. Hon har fått ett försäkringsbelopp som ger henne hopp om en bättre framtid, utan sin man. Mamman använder sin son som en vän att lätta sitt hjärta för.

”Hon öppnade en ny cola, lät kolsyran stilla sig och skruvade av locket helt innan hon hällde upp den i en mugg som det stod carpe diem på .”

Thomas Korsgaard (f. 1995) är Danmarks Shuggie Bain och Édouard Louis. Romanen om Tue (i tre delar) är en realistiskt eländesskildring av att växa upp som bög i en underklassfamilj. Den är till viss del baserad på författarens egen uppväxt. Jag tycker mycket om Korsgaards icke sentimentala prosa som gestaltar hur det är utan att moralisera eller tala om för läsaren vad hen ska tycka. Han har en bra balans mellan detaljer, introspektion och chockerande händelser. Det är inte lätt att hitta det vackra i fattigdomen, smutsen, snusket, gränslösheten, elakheterna, våldsamheterna och maten som torkas av på kläderna, kommer upp på bilgolvet eller ut som fekalier på lakanen. Människan är en vidrig jävel, tänker jag. Tue är också människa och det står han för. Alla ytor är dock inte belamrade med skräp. Tjejkompisarna hans är fina även om Tue inte delar sin belägenhet med dem. Berättarjagets sätt att göra motstånd är både rörande och vackert, det påminner om en David som är mal dans sa peau och för sin kamp mot Goliat.

”En dag kommer vi att skratta åt det, tänkte jag. Inte imorgon eller i övermorgon. Inte dagen efter den dagen, men någon dag om ett tag skulle vi skratta åt det. Åt det eller åt något annat.”

Jag slås av människans inneboende kraft att stå ut med förtryck, gå vidare och så småningom blomma ut i ett eget mer eller mindre sunt jag. Som maskrosor. Jag slås också av hur fruktansvärt svårt det är för omgivningen att hjälpa barn som far illa hemma. Inte ens en talangfull författare in spe, som (senare) öppenhjärtigt vågar beskriva sin misär vill be om hjälp när han är mitt i det.

Deppig men ändå fin läsupplevelse.