Ibsens Nora är del i ett så kallat dockhem, en fasad. Charlotte Brontës galna kvinna på vinden – Bertha Mason inlåst av sin man Mister Rochester – betalar priset för Jane Eyres lycka. Jag tror att från bland annat dessa två fantastiska klassiker har Claire Messud hämtat inspiration till sin berättelse om kvinnan på övervåningen. Låter det inte ljuvligt.
Men det ljuder tyvärr så falskt att det skär i mina öron. Jag sökte en själ och fann en kvinna utan – jag är besviken.
Jagberättaren Nora är – enligt egen utsago – en som sköter sitt och inte tar någon plats, en ”duktig flicka” och lågstadielärare. Hon är runt fyrtio år, utan barn och partner. Hon hade konstnärsambitioner en gång, av det kvarstår att hon bygger små minihus på fritiden. Det börjar en ny pojke i hennes klass och Nora blir närmast besatt av honom och hans föräldrar.
”Vi är heller inte den galna kvinnan på vinden – hon får alltid mycket uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Vi är kvinnan på övervåningen. Vi finns alltid en trappa upp. Vi är den tysta kvinnan i lägenheten längst bort i korridoren, hon som alltid sopsorterar, som ler och hälsar glatt i trappan och bakom vars stängda dörr det aldrig hörs ett knäpp. Vi lever våra liv i stilla förtvivlan, vi kvinnor en trappa upp, med eller utan en satans katt eller odrägliga flåsande labrador, och inte en själ märker att vi är rasande. Vi är fullständigt osynliga.”
Nora representerar vad Messud kallar ”kvinnan på övervåningen”. Likt den galna kvinnan befinner hon sig i utanförskap, av vilken orsak är upp till läsaren. Kanske menar författaren att Nora inte vågar eller tillåts ta plats, som konstnär exempelvis, på grund av patriarkatet, eller för att hon är ”rädd för livet”. Det kanske stämmer i USA. Jag tror tvärtom att många kvinnor är på övervåningen för att de vill vara där, och det är inte säkert att de kommer ner när man ropar. Nora kommer däremot med dunder och brak nerför trappan när familjen Shahid kallar på henne. Men vänta nu! Så går väl inte en duktig och vän varelse ner för en trappa. Nej, just det. En välvillig läsare förstår att Nora har oerhört taskig självbild. Hon är ingen duktig flicka, varken vänlig eller osynlig. Hon är en skamlös parasit som eventuellt har fel i huvudet, hon vill vara mamma till pojken, vän med mamman och fru till pappan. Hon ber verkligen inte om ursäkt för sig och är synnerligen handlingskraftig; hon ligger med sin ”älskade” väns man.
Min största invändning är att Messud glömmer kvinnorna som inte vill ha onödig uppmärksamhet, som på eget initiativ gått upp till övervåningen för att läsa, lösa korsord, handarbeta, umgås med vänner, natta barnen etcetera. Som är trygga och nöjda där uppe utan karriärstegen och utanför rampljuset. Jag upplever att Messud stämmer in i det nutida narrativet som går ut på att kvinnor ska slå sig för bröstet, ta för sig, sälja in sig själva och skapa uppmärksamhet utan att skämmas. Att man ska tänka på sig själv först och främst. Jag tänker att de på övervåningen har det bäst. (Nora platsar ju inte alls där men som tur är går hon ju ner.) Där finns de bästa människorna, de som ödmjukar sig, som har självinsikt, som visar sig sårbara, som står tillbaka och släpper fram andra och som lyssnar mer än pratar. Om Nora varit intresserad av något annat än sig själv och slutade skylla sin konstiga personlighet på sin mamma, hade hon inte behövt vara ensam tror jag. Hon, dumfan, tänker saker som:
”Den livslånga hemliga övertygelsen om min egen utvaldhet, min dyrbara, dolda utvaldhet, väcktes och närdes av dem, kunde inte få nog av dem.”
Jag valde den här boken för att jag läste någonstans att den har ett fantastiskt slut. Redan några sidor in förstår jag att det här är inget för mig. Alls icke för att huvudkaraktären är omöjligt att tycka om, utan för att hon inte går ihop. Hon är ungefär lika mänsklig som Gollum. Kvinnan på övervåningen saknar gestaltning och plot. Det ska vara en bok om vrede men den förmedlar lika mycket känslor som ett kylskåp. Språket är babbligt och övertydligt. Det är alldeles för många beskrivningar av saker som inte hör hemma någonstans. Liknelser och metaforer upprepas. Pojken som mobbar är ond och tjock. Den fattige har svart tandkött. Barnen i den här märkliga världen hänger mycket på Facebook(?) och Nora (ensamstående 40+) är mörkrädd.
Exempel på för mycket och ointressant information: ”Jag stannade på vägen och köpte pioner (min mors favoritblomma) och en sockerkaka (under större delen av mitt liv bakade min mor kakor åt moster Lillan, men jag åkte till det bageri vid Coolidge Corner som hon hittade när de flyttade till Brookline och hon inte längre kunde laga mat) och så körde vi norrut mot Cape Ann.”
Jag hade föredragit: Jag stannade på vägen och köpte en sockerkaka och min mors favoritblommor; pionerna. Först är de hårt knutna. Som mycket små barns händer. Man kan inte riktigt se vad de kommer att få för färg. De är runda små bollar inne bland de stora, mörkt gröna bladen. Sen slår de ut. Eller snarare: en morgon, när man vaknar, så har de slagit ut, och man vet inte om det gick fort som en explosion eller om bladen smög sig ut. (Vem skriver så fint om pioner tror ni?)
Jag tycker att folk ska läsa Kerstin Thorvall istället för Claire Messud. Slutet brände visserligen till en aning, men absolut inteså att det var värt det på något sätt. Den som inte vill veta hur det slutar ska sluta läsa här.
SLUTET: Sirena smygfilmar Nora när hon är full och endast i underkläder och använder det i sin konst. Det blir det mest eftertraktade konstverket. Alltså blir Nora utnyttjad ”igen”, men den här gången blir hon så arg att hon ”slutar vara rädd för livet”.
Senaste kommentarer