Det är inte du Andrea Lundgren, det är jag. Ännu en bok som gör mig besviken, jag som var stormförtjust i Nordisk fauna. Jag har sorgeår och det är november, ursäkta mig men jag är visst inte på humör.
Den underjordiska solen är en nattsvart, suggestiv och fragmentarisk roman om författaren Mela som återvänder hem till Norrbotten för att begrava sin bror. Platsen får henne att minnas barndomen och texten blir ett magiskt sammelsurium av nutid och dåtid. Alla mår dåligt psykiskt och är ensamma typ. Mela söker sig till helst till skog och stenar och jord. Hon tänker på det lysande mörkret (som Asle).
”Att prata äcklar mig, allt jag säger är korkat och ingenting är sant. Alla små skämt jag drar, bara för att jag ogillar talakten, för att lätta upp stämningen. Smörja stunden.”
Det handlar om klass, depression, självskadebeteende, missbruk, självmord, ensamhet, utanförskap och sen är det en massa lyrik om berg som lockar. Det är feelbad helt utan humor, så tungt att jag nästan blir provocerad. Den här passar inte mig just nu. Jag låter inte Lundgren dra ner mig i underjorden. Men ibland lyckas hon skjuta iväg någon reflektion där nerifrån, som lyckas blända min bortvända blick.
”Det är så ensamt att vara själv inuti.”
Senaste kommentarer