Den fångna (På spaning efter den tid som flytt #5) av Marcel Proust

Boomshackalak! Det är fredag och jag har läst ut den femte delen av På spaning efter den tid som flytt. Den fångna tar vid där del fyra slutade och dess femhundra sidor sträcker sig över tre scener, i vanlig ordning extremt långsamt och detaljrikt berättade med förstoringsglas över varje känsla. Detta intellektuella äventyr börjar i Paris, berättaren har tillsammans med sin *kärlek Albertine lämnat Balbec och är tillbaka i hemmet. Marcel låter sig fängslas mentalt av sin svartsjuka och håller Albertine fången i våningen medan han själv går på fest hos Verdurins. Där pågår bland annat baron Charlus kärleksdebacle med musikern Morel. I sista scenen är vi tillbaka i Marcels våning. Men egentligen är vi nästan hela tiden i berättarens medvetande där den proustianska prosan riktigt spinner loss med syfte att djupdyka i de mer eller mindre ostyrbara krafter som dirigerar människan. Det handlar om lögnen, drömmen, fantasin, sömnen, uppvaknandet, skönheten, minnet och kärleken. Berättaren är osäker på huruvida han älskar Albertine, men äga henne vill han. Författaren överlämnar åt läsaren att utröna om berättarens beteende vittnar om att han är helt sjuk i huvudet eller om det är kärlek banne mig.

*kärlek
Vad är kärlek (eros)? Det är den stora knäckfrågan här och jag kan inte se att det finns någon som kan mäta sig med Prousts intellektuella insatser i försöket att besvara frågan. Dock närmar han sig hela spektaklet med en ironisk ton och jag skönjer en pejorativ inställning till berättaren. Enligt definition är ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring tecken på kärlek vilket snarare placerar berättarens känslor under rubriken Olycklig kärlek eller Maktbegär. Kärleken torde vara likgiltighetens antagonist. Den som är kär känner starkt och i sin iver att få sin motspelare lika eggad kan man som i berättarens fall ta till metoden att luras och spela komedi, låtsas vara ointresserad, till och med göra slut ”på låtsas”. Men berättarens insatser i relationen med Albertine är mer än av kärlek drivna av svartsjuka. Han spionerar, pratar om att han ska köpa henne en yacht, han fintar och leker charader. Återkommande tänker han att kärleken han får är avhängig kärleken han ger, men inte expansivt utan tvärtom. Albertines kärlek skulle minska om Marcel visade sin kärlek och sina tankar sanningsenligt – tror han. Hypotesen bygger på att man kan bara helt och fullt älska något man inte äger.

”Så snart jag tyckte att Albertine inte var snäll blev jag själv elak i stället för att erkänna att jag var bedrövad. När jag analyserar saken med utgångspunkt från att jag systematiskt brukade ripostera med något som uttryckte raka motsatsen till vad jag kände, kan jag försäkra att om jag den kvällen sade att jag tänkte bryta med henne, så var det – redan innan jag blivit medveten därom – för att jag fruktade att hon skulle kräva frihet (jag visste inte precis vad denna frihet som injagade en sådan skräck hos mig innebar, men den skulle i varje fall ha givit henne tillfälle att bedraga mig eller åtminstone ha gjort det omöjligt att i fortsättningen förvissa mig om att hon inte bedrog mig), men samtidigt för att jag av högfärd eller list ville visa henne att jag ingalunda hyste någon sådan fruktan, precis som i Balbec, när jag önskade att hon skulle ha en hög tanke om mig, och långt senare, när jag ville att hon inte skulle få tid att ha tråkigt tillsammans med mig.”

Fördjupad kärlek verkar inte berättaren veta något om, egentligen är det väl förälskelsen han undersöker. Är den ”kanske ingenting annat än vidarebefordrandet av de svallvågor som efter en sinnesrörelse uppstår i själen.” Eller är kärleken synonym med den ”gula fläcken” som syftar på en detalj i Vermeers ”Utsikt över Delft”, (världens vackraste tavla enligt Proust). Denna målning blir den sista som författaren Bergotte ser i sitt liv; han segnar ner framför tavlan och säger efter att ha sett den ”gula fläcken”: ”Så skulle jag ha skrivit. Mina senaste böcker är för torra; det hade behövts flera lager av färg för att själva frasen skulle få samma lödighet som denna lilla gula muryta.”

Det är långrandigt och det går fruktansvärt sakta men kanske att den uppmärksamme läsaren i sista scenen ändå kan ana en utveckling av berättaren. Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt när man läser den psykologiskt självutlämnande Proust. Berättaren lurar Albertine med flit, frågan är om han inte också lurar sig själv omedvetet. Marcel i boken tänker väldigt mycket med förakt kring andras homosexualitet (också gällande sapfisk kärlek). Vi vet att författaren själv var kär i personer med samma kön. Kanske kommer det visa sig att berättaren i boken delar dessa kärlekskänslor men att de än så länge är dolda, även för honom själv.

”Så visade vi upp för varandra en fasad som inte alls motsvarade verkligheten. Visserligen är det väl alltid så när två människor står ansikte mot ansikte, eftersom den ena alltid svävar i okunnighet om något av det som rör sig inom den andra..”

Berättaren är inte bara opålitlig utan också djupt osympatisk. Han ber chauffören spionera på Albertine, han tittar och tafsar på henne när hon sover. Han styr henne och gillar när hon lyder honom utan ifrågasättanden, han inbillar sig att det är tecken på kärlek. Hon ljuger antagligen ofta för honom i skräck för hur han ska reagera. Han är som ett stort och otrevligt barn.

”I Combray hade jag bett mamma att komma. Men när det gällde mamma hade jag bara hennes vrede att frukta, jag visste att hennes kärlek inte skulle minskas av att jag visade mig. Det gjorde att jag dröjde med att kalla på Albertine.”

Men han är långt ifrån en renodlat ond karaktär. Detta barn är också komplexitetens fader med en intelligens utöver det vanliga som har förmåga att se igenom fasader (när det gäller andra). Han har ju en sjukdom också vilken kan liknas vid en mur som håller honom fängslad (inte sällan tittar han ut genom fönster, hör genom väggar livet som pågår utanför). Han är både fångvaktare och fånge. Fängelsemuren kan också stå metafor för lögnerna, choserna och språket som vägrar släppa ut den riktiga lilla person som finns i varje människa. Vi är alla Den fångna! När det kommer till Charlus försöker han skydda sig genom att ljuga om sin kärlek för Morel.

Den som läst På spaning efter den tid som flytt förstår att kärleken inte går att intellektualisera mer än så här. Om inte ens Proust kan svara på frågan vad kärlek är, kan ingen. Här har han däremot redogjort för vad kärlek INTE är.

Några böcker jag hittade i boken: Tusen och en natt, Nätter av Alfred Musset, Bröderna Karamasov av Fjodor Dostojevskij.