Charlotte Löwensköld (#2) av Selma Lagerlöf

I den här fristående fortsättning på Löwensköldska ringen är det passion och psykologi (istället för spökerier) som står för spänningen. Charlotte Löwensköld är ett makalöst relationsdrama som väcker samma förhöjda livskänsla jag upplevde som barn när jag såg Varuhuset, Rederiet eller Tre kronor. Alla som älskar Austins verk måste ju älska Lagerlöfs tänker jag mig. I detta triangeldrama mellan Charlotte, Karl-Arthur och Schagerström är karaktärerna livs levande. Vi får lära känna dem på djupet. Deras kärlekstrassel är av storlek delux och vändningarna är omöjliga att förutspå. Berättarglädjen är på topp, humorn och språket likaså.

Främst är det förstås Charlotte själv som fängslar mig. Hon är frispråkig och humoristisk, egensinnig och impulsiv, snäll och kärleksfull. Med tanke på att hon kom till 1925 står det klart att hon är en karaktär som står för progression. Hon kämpar emot tron på gamla straffdomar, obegripliga otyg som gud eller ringar, för detta blir hon dömd och illa bemött av omgivningen. Men hon står på sig. Hon vägrar låta sig beses som en häst på en marknad och revolterar barnsligt men med charm mot normer och överhet. Hon vill tro att eget förstånd och det man själv gör i livet har betydelse. Charlotte är en imponerande jag-stark person som agerar efter eget huvud.

Lika mycket som jag älskar hur Lagerlöf skapat Charlotte älskar jag hur hon låter Karl-Artur stå som hennes motsats. Han är allvarlig, hjälplös, lättkränkt, med själskval och nästan löjligt idealistisk (pietist). Han är också rättrådig och god när han exempelvis stoppar en barnauktion. Hans sårbarhet är både en svaghet och en styrka vilket är rent fantastiskt att se i en manlig karaktär. Han är kuvad av sin mamma på ett sätt som får mig att tänka på Morrhår och ärtor (lilla mamma hit och lilla mamma dit), och jag tycker mycket om hur han använder sin fromhet som verktyg för revolt och frigörelse från krav på karriär och försörjning.

Lagerlöf tycktes ha oändligt antal livsöden och karaktärer att berättar om, och alla framstår som lika levande. Scenen med sockerskålen, när Charlotte klipper lockarna av Thea, eller raljerar över sig själv inför Schagerström i vagnen samt barnauktionen är av den sortens kvalitét som man aldrig glömmer.