”Ögon, näsa, mun, denna enkla trekant, men hur kunde den rymma så oändligt många variationsmöjligheter? Hon hade länge undvikit att gå ut i staden därför att mängden ansikten skrämde henne.”
Ansiktena (från 1968, i svensk översättning 2024) sägs vara en av Tove Ditlevsens (1917-1976) mörkaste romaner. Jag håller med, men tycker inte att någon ska låta sig avskräckas för den skull. Den handlar om författaren Lise Mundus som definitivt har ett och annat gemensamt med sin upphovsperson (Ditlevsens mor hette Kirstine Mundus). De har exempelvis båda varit gifta flera gånger och så här skriver Ditlevsen om det:
”När hon blev intervjuad var det Gerts eller Asgers åsikter hon uttryckte, som om hon aldrig hade ägt en självständig tanke. När Asger gick ifrån henne för tio år sedan, hade han lämnat en arsenal av ord och tänkesätt i henne likt ett kvarglömt bagage i ett förvaringsskåp på en järnvägsstation. När hon hade tömt den, öste hon ur Gerts åsikter, som växlade med hans sinnesstämning. Det var bara när hon skrev som hon uttryckte sig själv, och någon annan talang hade hon inte.”
Lise är alltså nu gift med Gert, men när han närmar sig tänker hon att ”..det var för mycket, […] att vara gift med en hel människa på en gång.” När hon motvilligt ser på hans ansikte blir hon varse att ”det var något fel på det. Alla hans drag såg ut att ta avstånd från varandra, som möbler från två äktenskap som förts samman.”
Det första som slår mig när jag åter träder in i Ditlevsens fascinerande värld är hur oerhört manskritisk hon är, kanske mest av alla författare jag vet. Eller nej nu ljög jag, det första som slår mig är hur bra hon skriver. Hennes prosa är mästerlig, tät och lätt på samma gång och liksom matnyttig ut i minsta stavelse. Jag vill citera halva boken. Det tredje jag inser är hur rädd jag är när jag läser om den psykos som får Lise att hallucinera, ta en överdos tabletter, bli inlagd och bältad. Ditlevsen skriver fram den psykiska rötan så att jag känner hur den hotar mitt eget förstånd. Jag börjar för säkerhets skull parallelläsa en bok av Pia Callesen om ångesthantering.
Lise är väldigt mycket protagonist, (självfokuset är ohemult) men berättarperspektivet är i tredje person vilket bidrar till en liten välbehövlig distans till läsaren. Jag brukar föredra jag-berättare men att vara i Lises huvud skulle vara för påfrestande och rörigt, tror jag, på grund av alla skrattande rör, ansikten bakom ventiler och övertygande röster.
”- Du har två ansikten, sa hon förvånat. Det är förbjudet. Man får bara bära ett ansikte åt gången.”
Ansiktena är en djupt omskakande läsupplevelse och om man inte redan efter att ha läst Gift är övertygad om Tove Ditlevsens skriande talang, vågar jag lova att man är det efter den här. Tyvärr, kände hon kanske själv? Här citerar hon Graham Green: ”Framgången är en lemlästning av den naturliga människan” och skriver också att ”frid var att inte existera i andras medvetande”, varför det ligger nära till hand att tolka hennes lidande som delvis utlöst av författarframgångarna. Att skriva öppet och visa sig sårbar som hon gör måste kunna få väldigt jobbiga följder. Dessutom levde hon i en tid av dumheter med tro på ”fri kärlek” (=otrogna män) och LSD-experiment på psykiska sjuka.
Det skakar mig att läsa om hur Lise mest av allt längtar efter att lågmält få prata med en kvinna, om män och barn och kärlek. Jag hoppas innerligt att Ditlevsen fick göra det i verkligheten innan hon tog livet av sig.
Det unga hembiträdet Gitte som åtminstone i Lises huvud är föremål för Gerts kärlek och åtrå slipper utstå invektiv i Ditlevsens skildring. Tvärtom är Gitte en intelligent karaktär, väl medveten om Gerts infantilitet och behov av maktövertag. Gitte hänvisar till en artikel av Simone de Beauvoir som heter Lolitasyndromet. Men här kommer vi också fram till Lises stora problem; hon vill vara en helt igenom felfri och god människa. Hon anser sig vara egoistisk som inte vill dela Gert med andra kvinnor. Hon vill bry sig lika mycket om spanska gruvarbetare, arresterade ryska författare och politiska fångar som sina egna barn och när hon inte gör det tror hon att hon är kall.
”Eftersom kärleken inte syns måste man tro på den”, skriver Sara Stridsberg i Kärlekens Antarktis och det sammanfaller väl med vad Pia Callesen lär mig: vi kan inte välja vad vi tänker men vi kan välja vad vi tror om det vi tänker. Ditlevsen får mig att inse vidden av detta grundläggande beteende och jag har sällan känt mig så frisk och levande som på andra sidan Ansiktena.
Senaste kommentarer