De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras

”På det hela taget kunde ingen komma ihåg en semester som varit så misslyckad som denna.”

I förordet skriver Annina Rabe att den här romanen från 1953 är en bagatell i Marguerite Duras författarskap. Jag håller inte med, möjligen är den mer lättbegriplig. Jag älskar den här romanen som ställer frågor och hänvisar till ett liv bortom konstnären och inom mig. Till något som fanns där omedvetet innan jag tog del av verket. En bra bok är ofullbordad tills läsaren fullbordar den. Även jag känner mig fullbordad när jag läser De små hästarna i Tarquinia, jag hamnar som i ett lyckorus för att det är så vansinnigt bra. Hennes meningar är ofta som toppen av isberg som konnoterar en större innebörd och som jag måste fundera ganska mycket kring. Mina funderingar och tolkningar av romanen får nog räknas som spoilers. Varning!

Så vad handlar den då om? Inte om hästar, om känslor förstås!

Under några dygn följer vi två semestrande heterosexuella par, en barnflicka, en väninna och ”mannen” som de lär känna på plats. En av kvinnorna som är gifta heter Sara. De badar, spelar boule, pratar, grälar, röker och dricker Campari.

Acklimatisera! Det är ordet jag tycker beskriver den här romanens tema. Hur människan tvingas acklimatisera sig till platsen de befinner sig på, tiden de befinner sig i, vädret, människorna omkring, sitt äktenskap och livets premisser. Men också till sitt medvetande, sina minnen, förväntningar, och till kärleken. Att acklimatisera sig till människans ondska, krig och dödande, är väl inte möjligt? Eller är det? Hur kan man egentligen någonsin vara glad när man vet att andra människor lider och förlorar varandra i krig?

I Durasland är drömmen i färg och de fysiska erfarenheterna i svartvitt. På semestern som är dålig, pratar man om vart man borde åkt istället. ”All upplevd kärlek är en degradering av kärleken…” Precis som naturen är knastertorr och förbjuder spirande, är Saras liv. Hon är uttråkad, isolerad, letargisk. Det är klart väder och sol vareviga dag. Regnet fattas Sara och det är inte det enda som fattas.

Enligt Duras kan man inte acklimatisera sig till ett äktenskap. Oavsett om man förändras eller försöker stå emot den förändring som åldern medför. När man inte längre är kär i kärleken försvinner kvinnligheten ur kvinnan och manligheten ur mannen. I värsta fall omdanas man till en person svår att älska. Kärlekens fängelse är av guld, men likväl ett fängelse. Man måste genomgå kärlekens alla faser innan man slipper ur, hur tråkigt man än har det. Att låta kärleken åldras i takt med de som är föremål för den är inte helt lätt och framkallar trångmål.

Duras försöker förstå sig på män. Hon menar att unga män fantiserar om att få använda sin styrka ädelmodigt för att rädda en kvinna. Denna fantasi lever kvar i mannen medan han åldras. Men den unga kvinnan i fantasin, som han ska rädda, åldras inte. Detta är ett av Duras svar på frågan varför män i övre medelåldern inte sällan lämnar sin fru för en yngre. När de kommit i den åldern att självrannsakan är oundviklig, vill de – innan det är för sent – leva ut sin fantasi.

Semester hjälper alltså föga, eftersom man inte kan ta semester från sig själv och sitt liv. Jag jämför med Ett år av vila och avkoppling där själva syftet för huvudkaraktären är att ta semester från sitt liv och sina känslor. Hon gör det på hemmaplan med hjälp av sömntabletter.

Det finns ett berg (som kunde varit Sinai om det inte vore för att vi är i Italien) vars skugga faller över karaktärerna. På det berget har en man sprängts i luften av en mina. Den unge mannens sörjande föräldrar befinner sig på berget och karaktärerna hälsar på dem med jämna mellanrum. Precis som jag tänker på döden med jämna mellanrum men sedan lämnar den hemska tanken när det blir för jobbigt, traskar karaktärerna ner för berget och fortsätter att klaga över hettan, hotellmaten och sina kärleksproblem. Pojkens föräldrar vägrar skriva under dödsattesten för sin son. De är som i ett limbo, först när de skriver under är han död på riktigt. De tvingas acklimatisera sig till den rådande situationen. Tillsammans med tullare som ska förmå föräldrarna att skriva på, pressar de sig alla tillsammans in i skuggan för att undkomma solens heta strålar. Duras förmedlar vackert att vi alla är människor med samma behov, oavsett vilka yrken eller om vi är i krig mot varandra. Andra världskriget satte ett avtryck i Duras som hon enligt egen utsago aldrig blev fri från.

Sara längtar efter omväxling och det okända. Där kommer ”mannen” Jean väl till pass. Om det är som jag tror att Jean är svart (det står aldrig att han är svart men det finns flera anledningar att tro att så är fallet), tänker jag att hans båt är en metafor för den frihet från skuld som han har jämfört med de vita priviligierade. Oavsett om de är medvetna om sina fördelar gnäller de alltjämt kring vardagens tristess och hur låsta de är på semesterorten. För de finns bara en dålig väg som leder bort, för mannen som är ett med sin mahognyfärgade båt finns möjlighet att fritt sväva på vattnet. En dag tar han med gänget långt ut från stranden för att visa havsbotten:

”Men Diana ropade att de måste ge sig iväg.
– Vet du inte att vi inte är sådana människor som står ut med att se på havsbotten? sa hon.
– Ingen gör det, sa mannen.”

De semestrande människornas vardagstristess står i bjärt kontrast till de som upplevt lidande eller förlorat människor de älskat. Å ena sidan samtala för att slippa tänka på livets förgänglighet, å andra sidan drabbas av döden. Det är en typ av klasskillnad som Duras närmar sig på ett genialt och unikt sätt. Även med barnflickan som vägrar underställa sig sina arbetsgivare, ringar hon in klasskillnader på ett bakvänt och underbart sätt.

Jag älskar allt med den här romanen som innehåller enormt mycket på få sidor och dessutom är lite utav en hyllning till slampan.