Elis 84 år firar jul med sina yngre släktingar, irriterad sig på hyenorna som han kallar barnbarnen, saknar det traditionella svenska julbordet som ersatts med skaldjur, stör sig på att sonhustrun kallar honom ”pappsen”. Tillslut brister tålamodet och han går från det sedvanliga buttra gnällandet till att ryta ifrån ordentligt, vilket resulterar i hjärtstopp och ambulans till sjukhuset. Där utspelar sig sedan resten av berättelsen.
Inte död än är den sura gubbens apologi. Med en försonande och varm ton förmedlar Johan Ehn en lite smårolig historia som breddar förståelsen för gubbstrutten. Elis är en klassisk äldre man som är ”hård utanpå och mjuk inuti”. Han är besserwisser och backar alltid in bilen i garaget. Vi följer honom när han minns tillbaka på sin barndom som fosterhemsplacerad, när han mötte sin stora kärlek, sina tidigare erfarenheter av politiskt och fackligt arbete, folkhemmets framväxt som senare övergick i statuskarusell.
”Han känner hur han ligger och eldar upp sig själv. Och det är väl inte så konstigt. Han är besviken och förbannad på att det land han var med och byggde upp sen såldes ut och numer drivs som ett företag på en konkurrensutsatt marknad.”
Har ni läst det förut? Det har jag i Fredrik Backmans böcker.
Författaren som också är skådespelare, läser upp med teatralisk förmåga, det ger jag pluspoäng för. Jag gillar språket och tycker mycket om karaktärerna. Sjuksköterskan Tony är min favorit. Grundtemat att strax innan entrén till pärleporten reflektera och försöka ställa till rätta, är intressant. Dock påminner läsupplevelsen om att se dockteater. Det är mysigt men brister i realism och osar av feelgood. Jag är inte förtjust i ”revan” som tillåter Elis att resa i tid och rum.
1 ping
[…] hade passat bättre att jämföra Tranorna flyger söderut med Fredrik Backmans eller Johan Ens verk, minus humor. Jag kan tänka mig att rekommendera Ridzéns roman till den som gillar att läsa om […]