Den här oerhört spännande och välskrivna romanen, nästan att beteckna som en thriller, ringar in patriarkatet på ett brett, intrikat och fenomenalt sätt. Den gillrade fälla som romanen utgör, eftersom Elise Karlsson var en av de kvinnor som utsattes för och anmälde Jean Claude Arnault, fastnar jag i med en smäll. Hela tiden försöker en del av min hjärna bena ut vem av karaktärerna som är baserade på Arnault, Katarina Frostensson, Sara Danius och Horace Engdahl. Men det här är ett skönlitterärt verk, alltså går jag bet. Karlsson försöker och lyckas att lyfta texten över klafset med Svenska Akademin för att behandla maktstrukturer som kommer fortsätta utgöra problem även när Janne-Kladd är bortglömd.
”Det finns människor för vilka makten är allt. En del av dem är kvinnor. Man får aldrig glömma det.”
Första kapitlet heter ”H” och det är en liten del av författaren Hélène vi möter när hon återkallas till teatersällskapet av Laura. Det har gått ett decennium sedan hon sist var i källaren, då som praktikant. Då hade hon som enda tillgång (ur de andras synvinkel) sin ungdom. Tio år har gått och nu blir det ett återseende vid scenen, av prinsessan Laura och prins Charlie, drottning Mikaela, kung Serner med flera. Alex saknas dock. En ung vacker kvinna kan alltid ersättas av en annan. Men Hélène har också tackat ja till att samarbeta med Clarice vilket utgör ett spänningsmoment.
”Jag vet inte varför jag känner att jag är skyldig Laura något, rädd att svika det hon jobbat för, som om det gällde också mig. Som om det vore varje kvinnas skyldighet att hjälpa till att bevara den lilla makt andra kvinnor skrapat ihop. Kanske är det det. Jag kommer aldrig underfund med det.”
Sen rullar det igång, rakt ner i underjorden. I källaren där ljuset ej förmår tränga in. Där det ständigt är som natt. Alla människor i teatersällskapet är strikt indelade i hierarkier. De som är längst ner är mer eller mindre maktlösa och kuvade, de får stå ut med olika former av nedlåtande behandling. Att få uppmärksamhet av en kunglighet är som att falla uppåt.
”All irritation jag och Olov byggde upp kring städningen, ändå blev det aldrig till gräl, i stället drog vi oss undan från det, flyttade isär. Hela min och Olovs relation längtade jag efter en relation, att den skulle börja, för att våga vara besvärlig sedan. Men man måste våga vara besvärlig genast, det är först då relationen börjar.”
Hélène har nyligen gjort slut med sin pojkvän, Olov. Hon backar ur saker som får henne att känna sig levande. Hon är på en plats i livet där det är stiltje, hon är uttråkad. Hon lockas av Charlie som hon låg med när hon var praktikant, nu vet hon att involvera sig med honom bara är lek, det innebär inget livsomvälvande. Han är gift. Hélène sörjer också sin döde far.
”I ditt liv ska du aldrig gå vilse. Men alla måste gå vilse som vill komma i kontakt med livet. Sådant går inte att säga till en pappa som också är en mor, sådant är också han oförmögen att höra. Först nu när han är förlorad kan jag verkligen gå vilse.”
Omväxlande får vi ta del av Hélènes återblickar på sin tid som praktikant och vad hon lärde sig då som hon har nytta av nu. Mellan varven finns kapitel där Mikaela (drottningen) är protagonist. Hon är mestadels i sin våning, som hennes man Serner har låst utifrån, och skriver tunga ord som sedan Hélène ska formulera till dialog.
”Hon har makt över allt, utom sig själv. Hennes kläder är bojor men hon kan välja hur hon vill få dem förgyllda. Det är ett särskilt sätt att inneha makt, det kvinnliga.”
”En drottning är drottning bara till en viss gräns: Hennes kropp är inte hennes. […] Kungen står bakom allt, i kulisserna, bakom draperiet.”
Smuts är en mycket tjusig litterär uppgörelse med hur makt förhåller sig till ålder, utseende, kön, klass, sexualitet och ras (pyttelite). Hur karaktärsdrag förhåller sig till kön. Hur lag förhåller sig till rättvisa.
”Serner är alltid här i bakgrunden, i tankarna. Fortfarande. Den som har skapat spelreglerna för hur de här sakerna ska göras. Han är vad de andra i rummet skulle kalla lagen. De säger sig inte erkänna några lagar, men de borde ha insett att om man bryter mot reglerna tillräckligt systematiskt så blir brottet en lag i sig.”
Städerskans närvaro gör kultureliten obekväm. Jag uppskattar att städerskan får vara en karaktär av kött och blod i Karlssons roman. Drottningen uppe i tornet, ser ner på de andra som står på jorden. Som att de elitistiska kungarna och drottningarna gått hela varvet runt, baklänges. De har backat från toppen ner till det djuriska mörkret, där de likt rovdjur tar vad de vill ha av människor de avhumaniserat.
Karlsson skapar skickligt, med sin lysande prosa, stämning. En kvävande stämning, jag som läsare sjunker allt djupare ner i smutsen. Samtidigt finns det en kraft i att Hélène får allt större tillgång till hela sig själv, vilket tydliggörs med hur hennes namn skrivs ut (H/Hell/Helen/ Hélène).
Det jag funderade kring när jag läste Trion får jag här svar på av Karlsson. Det handlar om medel- och överklassens kunskapsluckor.
”Det är för att bara den som har fötts utan något att förlora verkligen vet något om världen. Det lilla jag vetat har jag tappat greppet om, att ta sig in i medelklassen är att förlora kunskap. Bara stundtals kan den ta sig upp till ytan igen. Vetskapen om världens verkliga beskaffenhet.”
Karlsson tangerar också Hedmans diskussion om hur frihet i en fungerande nära relation är en omöjlighet.
Jag fullkomligt älskar den här täta romanens alla 253 sidor, slutet inte minst. (Därför så många citat, kunde inte hejda mig!) Estetiken är i Tjechovs stil, det vill säga allt i berättelsen har en funktion, allt hänger samman som en helhet. (Det är inte fel om man innan läsningen har lite koll på En midsommarnattsdröm, Judit halshugger Holofernes och Jane Eyre.)
”Vi känner igen smuts när vi ser den. Man måste ha klass för att göra det.”
Stort tack till Natur & Kultur!
Senaste kommentarer