I augusti 1991 toppade boken Final Exit New York Times bästsäljarlista. Johanna Adorjáns farföräldrar var två av dem som – åtminstone delvis – inspirerade av boken tog sina liv i ett gemensamt självmord. Det här är Adorjáns berättelse om sin eleganta farmor och tystlåtna farfar. Vera och István var ungerska judar som överlevde Förintelsen och flydde till Danmark i samband med Sovjets invasion. De var gifta i närmare femtio år innan de i vad som troligen var ett gemensamt beslut konsumerade antikräkmedel, sömnmedel och giftpulver från hundra tabletter. Han var skröplig, men hon var kärnfrisk och tio år yngre.
Att man bara kan göra så! Tänker jag, förstummad. Likt Den unge Werther kunde Vera kanske inte se en framtid utan sin käraste. Var det en akt av kärlek? Eller en handling styrd av rädsla för att bli ensam kvar? Det måste funnits en fundamental lojalitet som exkluderade alla andra. Var det egoistiskt? Ett behov av att ta kontroll över sitt liv efter nazisternas dödshot? Jag vet inte. Det här är för svårt.
Jag vet däremot att jag tycker om Adorjáns lågmälda prosa som varken dömer eller hyllar, som liksom prövar sig fram med en passande ödmjukhet. Hon undviker att smeta egna känslor över berättelsen som i lika delar är bygd på fantasier och efterforskningar. Hon har pratat med släktingar, läst brev och polisakten.
Författaren låter sina förfäder leva vidare på dessa välskrivna sidor. Det är fint. Men samtidigt är det tung läsning som klyver mig. Vera hade kunnat leva i ytterligare tio eller tjugo år. Jag tänker på Dagny Carlsson vars liv ”började” vid 100.
Senaste kommentarer