Ibland är det alltid samma sak av Robert Myhreld

”Alla gör vi misstag här i livet. Mitt var att bli kliniskt galen.”

Det är alltid en oländighet att recensera personliga texter, det kan kännas som att bedöma människor. Den här till formatet lilla boken är kanske den största och mest intima jag läst i år.

Eller, vänta nu, här begår jag kanske just det fel som Robert Myhreld varnar för; att anse det vara mer utlämnande att vara öppen med hur man tänker än att exempelvis spermie och ägg inte vill fastna i ens slemhinna. Hjärnan och livmodern delar belägenheten att båda vara organ. Jag kan inte förklara varför det känns mer skamligt att vilja ta sitt liv än att inte kunna skapa liv, men det är så i alla fall. Därför är Myhreld en riddare och hans bok en dragen lans för ”psykpatienten”.

”Jag känner mig sjukt frisk på det här stället.”

Han har perioder då han vill ta sitt liv, diagnosen heter bipolär sjukdom och på grund av detta spenderar han sex veckor på en sluten psykiatrisk avdelning. Den här gången har han packat med sig en tillräckligt kort sladd så att han kan hålla liv i sin mobil. De dagboksanteckningar han skriver ner hamnar först på @marginalanteckningar och senare i den här boken.

”Jag är vid mina sinnens fulla missbruk.”

Hans tankar, vården och medicinerna han får, möten med andra patienter och personal beskrivs i korta och koncentrerade rader. Han är en van skribent och har en underbar svart humor. Jag älskar hans maximer! Det komiska filtret tillsammans med den fragmentariska formen gör läsupplevelsen lite lagom berörande, (jämfört med exempelvis Linda Boström Kanusgårds Oktoberbarn). Jag misstänker att det är avsiktligt. Han vill avdramatisera psykisk sjukdom och hur det är att vara ”inlagd på psyk”. Han lyckas. Den psykiatriska avdelningen gestaltar sig för mig som en mjuk och tillåtande plats, som saknar tak och är helt fri från den äckligt hurtiga entreprenörsandan. Jag får samma känsla i kroppen som när jag läste Dyksommar.

”Depressionen är en magnet. Den är en enorm himlakropp som får allt att gravitera kring den.”

Jag uppskattar att Myhreld för att försöka förstå självmordet och annat analyserar litteratur och delar med sig av boktips samt väl valda citat. Jag blir sugen på att läsa Victor Klemper som i LTI: Tredje rikets språk skriver att ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan med efter ett tag verkar giftet ändå.”

En av de saker jag vill ta med mig från Ibland är det alltid samma sak är att vi måste sluta sammankoppla feghet och egoism med självmord. ”Det är djupt oansvarigt att anklaga någon som vill dö för att vara självisk. […] Att denna handling är behäftad med så mycket skam, att det ses som den feges lösning, den vekes flykt, är motbjudande.”

Tack riddare Robert för att du ville dubba mig med ditt opus.