Vikarien av David Norlin

Vad hände just? Jag blev utbränd. Jag blev ensam, eller i alla fall utan den absoluta samhörighet som min familj innebär. Jag blev vikarie i mitt eget liv. Jag blev Anna.

Att vara Anna är som att springa i en snårig mörk skog, utan ficklampa och hela tiden snubbla. Ingen ser hur jag kämpar, ingen hör när jag ropar, ingen hjälper mig upp. Det är alldeles underbart och lagom hemskt tack vare David Norlins klockrena prosa. Vikarien är en tegelsten värd varenda sida (928 stycken).

”Jag hade velat säga till honom att ensamhet inte var en egenskap utan belägenhet. Det var inte människorna som var ensamma, det var världen som utsatte dem för ensamheten.”

Anna har levt i ungefär tre decennier och har under den tiden fått en bästis i Malin, förlorat sin mamma, gått lärarutbildning (men inte gjort examensarbetet), lämnat en relation med Lars och varit utbränd. Hon tycks ha fastnat i det utanförskap som började på skolgårdens ensamma raster. Nu har hon blivit en ambitiös vuxen som inte gillar kaffe. Som vikarie är hon utanför den ordinarie arbetsgruppen, som singel är hon utanför tvåsamheten, som barnlös är hon utanför moderskapet. Hon kommer under bokens gång att träffa någon och bli ”bonusmamma”, men även då är hon utanför familjegemenskapen. Hon ligger vaken på natten när alla andra i huset sover. Hon är utmattad, utbytbar och utanför, hon blir utnyttjad, utlasad och utkastad. Anna uppfattar andras lycka som hotfull. Hon vill inget hellre än befinna sig på den plats där man allra tydligast kan ”höra pulsslagen från livets bultande hjärta.”

”Vart jag än gick kastade mamma sin osynliga skugga över mig.”

Anna vill inte tänka att ensamheten beror på henne själv, Malin verkar inte enig. Hon ger Anna en bok i stil med Hemligheten. (Att Anna och Malin inte ryker ihop är en av få saker som inte är realistiska i boken.) Den bild vi har av oss själva stämmer nog sällan med andras. Min bild av Anna är förmodligen inte lik din, min Anna är mänsklig, mestadels vanlig och ”normal”, men ändå inte helt som hon ska. Norlin överlåter åt läsaren att fundera på om det är något och i så fall vad som felar. Hon har intresse, tid och kärlek (och stickgarn) att överösa sin omgivning med, men hon blir aldrig någons nummer ett. Hon visar prov på lika stor medmänsklighet som teaterchefen Isa Stenberg gjorde. Den sorten som omtalas som omöjlig, destruktiv rent av, man bör ju inte ”ta med sig arbetet hem”. Jag funderar på hur förlusten av mamman står i relation till Annas personlighet och utanförskap. Problemet med att förlora en förälder när man är barn är att man är för liten att handskas med insikten att det som är farligt är verkligt. Det är meningen att barn ska ta sin mamma för given och tro att hon alltid kommer finnas där.

Anna säger vid ett tillfälle att hon är trött på att leva livet som vore det plan B, att hennes ”riktiga” liv, ”om bara” mamman inte dött skulle varit bättre. Hon kan föreställa sig skeenden som bilder och kliva in i dem, men sen blir det inte som hon föreställt sig (fast en gång blir det det). Har hon för höga förväntningar kanske? Klart för mig är i alla fall att hon brister i omtanken om sig själv, hon har ingen tydlig gräns. Eller så har hon bara otur?

”..det som alla andra såg, ögonen och munnen och händerna och det jag gjorde och sa, var bara ett hölje omkring det osynliga tomrummet.”

Trots sin tjocklek går det otroligt snabbt och lätt att läsa Vikarien. Scen efter scen avlöser varandra i ett mjukt flöde, en form som skapar naturliga mellanrum. Norlins värld är berikad med vardagliga småsaker som levandegör Anna. Texten är tät men samtidigt avskalad, här finns inga ovidkommande detaljer, märken eller egennamn. Romanen är helt igenom välskriven, stringent och fängslande, ofta vacker. Istället för att skriva ”det gäller att leva i nuet” eller ännu värre ”carpe diem” skriver han: ”Nu föll solens första ljus på grenarna och fick det att skimra om deras tunna lager av rimfrost. Det skulle vara över inom loppet av minuter. Sedan skulle samma solstrålar som gjorde iskristallerna så vackra att se ha fått dem att smälta bort. ”

Norlin är psykolog och det märks på karaktärernas begåvade sätt att sätta ord på hur de känner. Han beskriver också precis vad jag stör mig på med den terapeutiska situationen: ”Det var som om hon kungjort sitt domslut eller gjorde anspråk på att formulera mina egna insikter åt mig. Som om hon kunde betrakta mitt liv utifrån och avgöra vad det var jag egentligen behövde.”

Det är helt makalöst hur trovärdigt han lyckas förmedla en kvinnas psykiska och fysiska belägenhet. Här hamnar mensen realistiskt mellan skinkorna och ner i madrassen när hon sover.

Till skillnad från Anders Hansen som menar att kvinnor som drabbas av utbrändhet gör det för att de är ytliga perfektionister som lägger för stor vikt vid vad de ska ha på sig, ger Norlin en komplex och sann bild av hur utbrändhet och depression kan uppstå. Jag älskar att han låter bli att knipa politiska poänger och ge lätta svar på svåra frågor. Han skulle ha kunnat skapa Annas arbetsplats helt olidlig med tanke på vad vi läser om skolan och lärares situation. Visserligen får vegetarianen Anna lammfärs i håret och visst är det flera lektioner som fylls ut med filmvisning, men det är bara två av många olika situationer som utspelar sig i Norlins skola.

Det är förresten många saker jag älskar här. Att han ironiserar över Paulo Coelhos budskap. Att han lyfter arbetet bakom vävda handdukar med broderade initialer. Hur väl han gestaltar hur vänskapsrelationer successivt sjunker undan för partner och barn. Att han påminner om att det mest betydelsefulla är att vara behövd för att det försvarar rätten att finnas till och gör livet meningsfullt. Jag älskar att han låter den unga tjejen komma till tals och hävda att män som inte själva tar ansvar för preventivmedel får räkna med barn om de har sex. Hur han formulerar vad som kan hända med kärleken mellan föräldrar: ”Till slut känns det som om man var kolleger på ett dygnetruntöppet dagis.” Norlin skapar en varm och humanistisk stämning i vilken det är ljuvligt att vara. Jag slipper ta del av författarens eventuella frustrationer och fördömanden. Han låter sina karaktärer handla så klokt de kan, även om de förstås också infaller i svartsjuka, ilska, panik och begår fel. Det här med att ge barn knivar exempelvis..

När ett barn frivilligt kastar sig nerför en gren för att landa i en vuxens utsträckta armar börjar jag gråta, ganska vildsint faktiskt. Jag tänker på hur jävla fantastiska barn är, hur deras kärlek och tillit är det mäktigaste vi har i den här världen. Vi gnäller över hur jobbigt det är att ha barn, och det är det ju, men att inte vara förälder är för många ett mycket sämre alternativ. Barnen är herrens gåva ta mig fan! Men Norlin formulerar det bättre. Han skriver att en mors röst för en nyfödd är ”musiken från det förlorade hemland som du ännu inte glömt.”

Jag älskar framsidan också. Målaren som gjort omslagsbilden Självporträtt heter Anna Bilińska – Bohdanowicz (1857-1893).

”Det var förunderligt hur tankarna i det längsta klamrade sig fast vid illusionen om att de styrde över världen.”

Att läsa är att leva flera liv. Missa inte chansen att vandra en stund i Annas hemstickade tofflor.