De ovärdiga av Roy Jacobsen

Det här är en roman om gängkriminalitet. Om unga killar som stjäl och berusar sig, hotar och dödar. De skiter i strukturer och politik, de har hybris och behandlar sina kvinnliga familjemedlemmar nedlåtande. De ovärdiga i Roy Jacobsens roman är unga norska gutter under andra världskriget.

Det här är min andra och sista Roy Jacobsen. Hans verk tilltalar helt enkelt inte mig. Jag har absolut vett att uppskatta ambitionen att berätta om hur klassklyftor och krig förstör människor samt att han går i polemik med bilden av norrmännen som enade mot nazismen. Temat skulle kunnat kasta ljus över likheter och olikheter i dagens samhälle.

Tyvärr räcker inte den goda sensmoralen att täcka upp för ett trist framförande utan stringens. När mitt lilla intresse ska delas mellan den stora mängden karaktärer som det är frågan om här, blir det inte mycket åt varje. Det är ett gäng tonårskillar som förutom att plundra vad jag antar är judars bostäder och sälja stöldgodset vidare och på så sätt bidra till hushållskassan, roar sig med att prata om att knulla hit och knulla dit, komma på varandra i runksituationer och erbjuda storasysterns bröst åt sina kompisar att klämma på. Tjejer och kvinnor i den här skildringen är med i egenskap av mödrar eller kroppar. Deras blickar är beslöjade och om de pratar så gör de det i mun på varandra. Någon luktar ”ungflicksvett” och – det värsta av allt – springer efter en klunga pojkar för att frivilligt visa fittan.

Vad ä r det med manliga författare som skriver om små flickor som visar könet för en grupp pojkar? Hur vanligt är det att unga tjejer gör så, annat än i manliga fantasier? Jag tvivlar på att det hänt ens en gång.

Beskrivningarna, anakronismerna, sexismen, karaktärerna, självklarheterna tråkar ut mig. Att människor som begår brutala handlingar inte är helt igenom onda och att nazister, quislingar, motståndsmän, soldater och tjuvar också är som folk är mest, är inget nytt. Jag antar att Jacobsen tänker att han gestaltar pojkar utan närvarande fäder, men han underskattar mödrars insatser å det grövsta. Det är ovärdigt.

Däremot gillar jag att han lyfter fram Der Einsame Baum av landskapsmålaren Caspar David Friedrich (1774-1840). Han föddes i svenska Pommern och är en av Tysklands mest kända konstnärer från romantiken. Den ensamma eken i morgonrodnad förenar stämningsfullt både liv och död och hur liten del av naturens hela väsen som utgörs av människan.