Förbländningen av Elias Canetti

Finns den verkliga världen inuti ditt huvud, eller utanför? Det frågar sig Elias Canetti (1905-1994), född i Bulgarien delvis judisk, i sin enda roman, på tyska, publicerad första gången i mellankrigstid 1935. Förbländningen anses vara ett mästerverk, han fick Nobelpriset 1981. Jag har i ärlighetens namn aldrig haft svårare att ta mig igenom en bok, Proust mastodonter gick avsevärt lättare, men väl ute på andra sidan är jag bländad och omtumlad faktiskt.

”..av romaner blir själen inte fet.” […] Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl.”

Har du stort lästålamod, är lagd åt det masochistiska hållet, gillar filosofi och kafkaartade snurrigheter är det här boken för dig. Ska du läsa boken ska du dock inte läsa min text för jag avslöjar ungefär allt.

”Böcker är försvarslösa mot obildade människor.”

Förbländningen (som också heter Auto-da-Fé, Die Blendung, The Blinding) är en svinmastig sarkastisk och nihilistisk tragedi på över 400 stora sidor, fullmatade med groteska och bisarra händelser/drömmar/tankar där bland andra ”kvinnor är en olycka, blytyngder på mänsklighetens ande.” Det är den tråkiga delen. Det fina är att romanen också är en symbolstinn ontologisk allegori. Mellan raderna förmedlas filosofiska resonemang om världens beskaffenhet, människans tänkande och strävan efter förståelse och kontroll. Världen är splittrad och komplicerad varför alla människor med hjälp av reifikationer, begrepp och kategorier konstruerar en subjektiv, förfalskad och förenklad, men tryggare version av världen. De olika inre världarna som människor lever i överlappar, interagerar, relaterar och står i konflikt med varandra. Att läsa romaner är att möta andras världar. Auto-da-fé var en offentlig procession av kättare under inkvisitionen, alltså ett uttryck för avsaknad av respekt för varandras inre världar.

”I upprymd stämning kom Kien söndagen därpå hem från sin promenad. På söndagarna var gatorna tomma vid denna tidiga timme. Sin lediga dag började människorna med att sova. Sedan satte de på sig sina bästa kläder. I andakt framför spegeln tillbringade de sina första vakna timmar. Under de övriga vilade de sig från sina egna dumma ansikten med andras. Visserligen ansåg var och en att han var bäst. Men för att bevisa det blandade man sig med medmänniskorna. Under vardagarna svettades eller pratade man för brödfödan. På söndagarna pratade man till ingen nytta. Vilodagen var ursprungligen menad som en tigandets dag. Att det av den institutionen, liksom av alla andra, hade blivit dess raka motsats, såg Kien med förakt. Han hade ingen användning för en vilodag. Han teg och arbetade ju alltid.”

Romanens huvudperson, professor Peter Kien, är en lärd, introvert man som lever i sina tankar. Andra människor är irritationsmoment som distraherar från hans vetenskapliga arbete som sinolog. Han saknar speglar och fönster i sin lägenhet på Ehrlich Strasse 24, men har där tjugofemtusen böcker (inte romaner då) – de enda vänner han behöver. ”Ingen mänsklig litteratur var honom främmande. Han tänkte i citat, han skrev i välöverlagda satser.” Men så begår han misstaget att gifta sig med hushållerskan som han tror högaktar böcker i samma utsträckning som han själv. Han missförstår hennes avsikter för att han sammanblandar dem med sina egna enligt devisen ”genom sig själv känner man andra”. Hon är den första ondsinta karaktären som invaderar Peters trygga sfär och det sker i bokens första del som heter Ett huvud utan värld. Den är lätt att komma in i, jag förälskar mig i Canettis intelligenta prosa och jag tänker att jag har fantastisk läsning framför mig.

Hushållerskan som blir fru Kien heter Theresa (betyder att skörda). I sin subjektiva verklighet är hon vacker i sin stärkta, blå kjol. Hon vill åt Peters pengar och när han försöker förvara sig med hjälp av ett uppviglande tal till sina böcker tänker han på Buddhas och hans stumma uppror som bästa försvar. Inte ens de allra klokaste filosoferna kunde enas varför tystnad torde vara det enda sättet. Han sluter sig och vänder alla bokryggar inåt. Men inte heller det hjälper (förstås) och Theresia kastar ut Peter från lägenheten.

Den andra delen En värld utan huvud, utspelar sig utanför lägenheten vilket manifesterar att Peter som tidigare varit ett huvud utan (om)värld nu tvingas lämna sin trygga plats i sitt eget huvud och sin lägenhet. Den andra delen får mig att tappa både huvud och intresse. Den är absurd, svårbegriplig och jättekonstig, mycket svåra tvåhundra sidor att ta sig igenom. För Peter också. Han tvingas överleva dag för dag, går på syltor för ”drägg” som heter Idealiska Himlen samt Babianen och interagerar med andra dårar till människor/fantasier. Han bär runt på sitt bibliotek som utgörs av idéer han har i huvudet. Peter blir bekant med en puckelryggad dvärg och schackmästare vid namn Fischerle. Precis som han misstog sig på Theresa, tror han gott om – och får för sig att han är lik – denne Fischerle, som också vill lura honom på pengar (via en påhittad pantbank Theresianum – en referens till Kiens fru). När Fischerle blir mördad tänker jag att han representerar judarnas sakförhållande och den framtid de ska gå till mötes under Nazitysklands röda flagg.

Efter att ha plågat mig igenom den andra skruvade delen kommer så belöningen i den tredje och sista; Världen i huvudet. Vi är tillbaka i lägenheten dit Peters bror också kommer och reder ut saker. George är gynekolog och psykoanalytiker med hundratals patienter som behöver honom. Peter och George representerar motstående dikotomier, kompletterande halvor av en person. I Peters mentala fängelse finns bara idéer, frånkopplade andra människor och känslor. Medan Peter ensam söker sig in i böckernas stabila värld, vänder hans bror sig till andra människors föränderliga världar. Som läkare interagerar, undersöker och diagnostiserar han folket. Peters olycka har sin rot i sanningskärleken, lögner är den extroverta Georges levebröd. George skådespelar när han pratar, smickrar, socialiserar och läker på så sätt sina patienter. Brödernas motstridiga perspektiv representerar två olika aspekter av vad det innebär att vara människa, en egen individ (Peter) som också är en del av en grupp (George). Det mänskliga livet är också enligt Kants filosofi ett vågspel mellan det noumenala – det översinnliga, ”saken-i-sig”, som uppfattas med förnuftet (Peter) – och fenomenen som uppfattas genom sinnena (George). Den sistnämnde är dessutom kjoltygsjägare i motsats till sin bror som hatar kvinnor.

”Blått som den löjligaste färgen, de kritiklösas, godtrogna och troendes färg.” ”Den blåa faran är bannlyst.”

Varför hatar Peter kvinnor? Kanske för att de är svårare att blunda för, de sätter hjärtan i brand. ”Att blunda ligger den lärde i blodet. Vetenskap är konsten att blunda.” Peter motstår allt som utmanar världen i hans eget huvud. Tills han inte kan det längre, låter känsla gå före intellekt, gifter sig och störtas i olycka. Peter läser om Konfucius som sattes ur spel på grund av kvinnor som snärjde och försvagade honom. Buddhistiska lärosatser förkunnar att kvinnor är häftiga, svartsjuka, avundsjuka och dumma. Buddha berättar för lärjungen Ananda om den blå sjukdomen. Blå verkar höra samman med empiri och sinnlighet som Peter undsluppit i sitt liv men som han tvingas möta först via Therese. Nu vet han vad det sinnliga är men han kan inte hantera det. Hans himmel är inte blå utan full av svarta moln. ”Ingenstans är himlen blå.” Det går en blå tråd genom romanen som konnoterar jungfru Maria, moderlighet, frihet, liv, himmel och hav. Det kvinnliga blå kontrasterar mot det röda som för tankarna till manlighet, eld, tuppar, nazism, undergång. (I den här romanen finns ingen kärlek.)

”Att lära sig utan att tänka har inget värde. Att tänka utan att lära är farligt.” /Konfucius

Förbländningens struktur tycks spela på Hegels filosofi. Första fasen står för utveckling och mognad, Peter är ensam och trygg (tes). I andra delen kastas han ut ur sitt hem och tvingas samspela med andra människor, övermognad och självmotsägelser uppstår (antites). I tredje fasen kan enligt Hegel motsägelserna försonas, i en mer komplex sammanbildning (syntes). Och visst kommer Peter till insikt, men han går under av att ha världen i huvudet. Hegels idéer om att självmedvetandet uppstår genom jagets medvetande om den andre tolkar Canetti mycket pessimistiskt. Peters jag förlorar sig självt, men utan att finna sig själv i någon annan.

George speglar sitt jag i andra hela tiden. Han är en massmänniska som omfamnar sina flockdjurstendenser. Kanske tänker sig Canetti att nazisterna lyckades delvis tack vare människor som George.

”’Mänskligheten’ existerade redan långt innan den blev begreppsligt uppfunnen och urvattnad som massa. Den jäser, som ett vidunderligt, vilt, av safter svällande och varmt djur inom oss alla, mycket gjort, djupare än mödrarna. Den är trots sin ålder det yngsta djuret, jordens väsentliga skapelse, dess resmål och dess framtid. Vi vet ingenting om den: ännu lever vi som förmenta individer. Många gånger kommer massan över oss, som ett tjutande oväder, en enda dånande ocean, där varje droppe lever och vill samma sak. Ändå brukar den snart falla sönder och vi är återigen vi, stackars ensamma djävlar.”

Canettis poäng som han redogör för med hjälp av läror från både öst och väst, tycks vara att manifestera vår blindhet. Människan är till stor del blind förutom för den lilla subjektiva delen av världen som vårt medvetande lyser upp för oss.

”Blindhet är ett vapen, mot tid och rum; vår tillvaro en enda oerhörd blindhet, utom i fråga om det obetydliga som vi uppfattar med våra sinnen – begränsade såväl till sitt väsen som till sin räckvidd. Den härskande principen i kosmos är blindheten. Den möjliggör en tingens samtida existens som skulle vara omöjlig om de såg varandra.”

Vi är av nödvändighet blinda för hela verkligheten, eftersom om vi ägnade samma uppmärksamhet åt alla saker på en gång skulle vi bli överväldigade. Varje sak skulle kollapsa i alla andra saker och vi skulle inte kunna avgöra vad som är viktigt för oss och vad som inte är det. George avser att befria Peter från blindheten för att hjälpa honom, men det dödar honom istället. George inser inte att han också är blind.

George förstör muren som hållit Peters konstruerade trygga värld intakt. Skyddslös, utan möjlighet att alienera sig från helheten orkar han inte leva i sin isolerade tillvaro. ”En före detta blind är mest skarpsynt.”

Jag känner mig allt lite mer skarpsynt nu efter att ha läst Förbländningen, min inre lilla värld har vidgats. Trots att Canettis roman är iskall, ett tungt och mörkt nederlag för mänskligheten, lämnar den mig med hopp och tro på romanerna, på andra människor och på dialektiken. Det kan inte bli annat än högsta betyg. Tveksamt om det är en rekommendation dock.