Jag har en känsla av att Inger Edelfeldt har en stabil och trogen skara läsare som uppskattar hennes ”skörstarka” kvinnliga karaktärer, fantasivärldar befolkade med häxor och drakar, speciella humor och rika språk. Jag älskade Kamalas bok, men inser under läsningen av Om snö och guld att jag inte är en i skaran.
Det börjar bra, de första hundra sidorna är jag helt med lilla Miranda i hennes utbrott, tvångstankar med böner, oro och existentiella huvudbry. Jag tänker att en del av det påminner om mig som barn. Men sen börjar djävulsdansen med mamma Gerda spåra ur. Främst modern men även dottern framstår som alltför ensidiga karaktärer för att jag ska tro på dem. Psykologin haltar. Gerdas kärlek och omsorger når Miranda förvrängd, som gift. Den typen av misslyckat moderskap gestaltas mer i min smak av Hila Blum.
Det är Miranda som berättar och jag misstänker att läsaren ska känna sympati med henne, det har jag problem med. Huvudpersonen är märkligt jagsvag och har på samma gång hybris och narcissistiska drag, lite som en person med borderline. Hennes identitet är den som alltid blir sviken, ganska precis som sin mamma. Hon går i terapi som författaren själv också gjort. Jag har ju börjat tillbe arv-guden på sistone och avfärdar övertro på terapi vilket bokens ton ”stackars mig” bekräftar.
”För när jag inte var uppslukad av min bildvärld höll rädslan – chocken – mig i sitt grepp. Den dubbla rädslan, både för vad som kan hända utanför en, och vad som kan hända inuti. Rädslan för den yttre världen och rädslan för ens egen upplevelse av den; för ens egna reaktioner, känslor. Det blir verkligen en förlamning.
Tur då att fantasin finns. Men en snart artonårig människa måste också vara beredd på annat. Måste snart ut i världen. Blotta tanken fyllde mig med så stor fasa att jag bara ville gömma mig under täcket och aldrig komma fram igen.”
Men visst skriver hon väl bra Edelfeldt. Och för mycket. Boken är alldeles för lång och handlar inte sällan om samma saker, men språket är inte upprepande. Det är barnsligt, för mycket av stora känslor men samtidigt lite ytligt och stereotypt, navelskåderi bitvis och värst av allt är häxorna och drakarna som jag nästan inte uthärdar.
1 kommentar
Ha! Höll på att läsa den i januari och LÄMNADE den. Gick till mitten ungefär. Platta beskrivningar om moderskap och en till min smak manipulativ vinklad version av Gerda (som var MYCKET mer intressant än författaren skrev om). Boken kändes barnslig, från Miranda/Miras synvinkel (vilket i och för sig inte är alltid fel). Men det var fel för mig. Herregud, alla fantasier kändes krystade (jag hoppade över dessa i texten och ville se mer av Gerda). Ja, jag håller med dig: hon skriver bra, absolut, men inte för mig.