Utanpåverket av Kristin Nord

”Barn går ju sällan djupare. De tittar inte längst in i skåp och lådor för att upptäcka lager av smuts och smulor. Fint på ytan, rörigt i skåp och garderober. Som Lilian själv: Bakom allt det påmålade, utanpåverket, var det kris bland de inre organen.”

Lilian, det är mamman i den här skildringen och hon blir redan precis i början ett försvunnet väderstreck. Berättelsen backar sedan tillbaka till hennes fattiga uppväxt, när hon hade en figur som Twiggy, träffade Per, fick tre döttrar varav en med hjärnskada, blev alkoholist. Hennes döttrar heter Marie, Josefin och Julia, den sistnämnda innehar huvudrollen tillsammans med Lilian i den här romanen. Julia är allt vad hennes mamma och storasyster inte är – barnlös, singel, öppen, universitetsutbildad, överviktig och storstadsboende.

”Julia hade jobbat hårt för att det dova, mörka och fula i henne skulle förbli gömt. Hon ville verka vettig och normal. Hon förstod inte att det hon sett som en renhet, tvärtom riskerade att göra henne färglös, utan tydliga spår bakåt, utan någon given riktning framåt.”

Utanpåverket är Kristin Nords debutroman och hon gör det sannerligen inte lätt för sig. Hon kastar loss med en sexscen. Jag blir nervös, det är så få som klarar att skriva fram ett trovärdigt samlag, men hon fixar det. Jag känner mig skeptiskt till den här läppstiftsfeminismen som jag tror att det ska handla om. Sen stör jag mig på några detaljer som ett rödvinsfläckat golv som ”färgats mörkt rött” och att gammal hud beskrivs som sträv (äldre har mjukare hud ju?). Men sen kan jag slappna av, för jag märker att den här prosan är bra. Den flyter fint och får karaktärerna (förutom Josefin) att leva upp för mig. Jag är mycket imponerad av Nords debut, den är intressant och träffande utan att söka för stora effekter.

Julia och Lilian är realistiska och komplexa karaktärer som tillsammans med Marie gestaltar två döttrars relationer till varandra och till sin moder på ett frappant sätt. Jag vill inte att romanen ska ta slut. Nord redogör för kvinnlighetens trop med stor psykologisk medvetenhet och bara några klyschor. Hon gestaltar moderskapets, den överviktigas och missbrukarens dilemma med en prosa som ibland riktigt bländar.

Jag fastnar lite extra för det här med att Lilian isolerar sig. Jag finner det intressant eftersom ensamheten lockar mig av samma skäl som Prousts berättarjag lockas; för att kunna ägna sig åt kreativitet och fördjupning, en typ av ”positiv” isolering. Lilians självvalda isolering är negativ då den kommer ur skam och har missbruk som syfte. Jag känner att det offentliga samtalet och litteratur väldigt ofta handlar om den förödande ensamheten, här förtydligar Nord att den också kan vara självvald.

Pluspoäng också för
– måttlighetens lov
– att Julia älskar staden och står för det. Med tanke på hur många storstadsbor vi har i det här landet är det märkligt att man så ofta läser om författares naturvurm. (Marianne de Geer är den enda jag kommer på som älskar sitt Stockholm.)
– att mens, svettlukt och skäggstrån får vara med
– vänskapens och systerskapets kraftfulla element

”Begär ej av livet
vad aldrig det ger
En dag som beständigt
blott lyser och ler.”

Ser fram emot mera av Nord!