”Jag minns alla mina barnkläder och hur jag en gång gifte mig i en spetsklänning från H&M i storlek 140.”
Jag tänkte verkligen inte läsa den här (heller), såg Sara Meidells instagram och störde mig på alla likeade selfies av den magra flickkvinnan. Jag brukar undvika alla former av ”thininspiration”. Men så blev det ju en debatt om vad litteratur får och inte får vara och då kunde jag inte låta bli. Den negativa kritiken om att boken kan trigga och fungera som reklam för anorexi har varit så omfattande att författaren ansett sig måste skriva ett svar.
Jag vill påstå att det här är en riktigt bra bok. Meidells prosa är bråkig, suggestiv och poetisk och erbjuder läsaren ett inifrånperspektiv av ätstörningen. Hon skildrar sjukdomens olika sidor, inklusive de positiva. Hon vägrar ta rollen som förebild, hon undviker det tillrättalagda och enkelheter som besvarar våra svåra frågor. Det är väldigt typiskt och tråkigt att man fortfarande sammanblandar böcker av en kvinnlig författare med själva författaren och att man förväntar sig att hon ska ta ansvar för berättarens beteende.
Jag önskade som ung att jag kunde svälta mig, men det gick över när jag blev hungrig. Det här är mina första erfarenheter av att tänka anorektiska tankar. Det är för mig helt nytt och djupt obehagligt. Det tycks handla om kontroll, att tänka bort kroppen, stå emot impulser och stänga av känslor. Det handlar ganska lite om hur kroppen ser ut – även om spegeln ofta lockar – och väldigt mycket om vad man väl måste kalla allvarlig psykisk störning. Bäst stämmer det, menar Meidell, när man jämför anorexi med drogberoende då svält försätter kroppen i ett extremt vaket och narcissistiskt tillstånd som hon kallar ”jägarläge”. Hon dementerar att det handlar om dödslängtan, tvärtom, hon vill leva men under andra omständigheter. Precis som Thorvall vänder sig berättarjaget redan som litet barn mot uppmaningen att hon ska vara snäll. Hon vill varken vara snäll, lydig eller växa upp till kvinna. Anorexi är en protest mot rådande omständigheter, ett sätt att placera sig i en annan position. Från sitt jägartorn kan berättarjaget titta ner på alla andra vanliga lönnfeta slashasar.
Men hur trivsamt hon än har det där uppe, så är hon ensam. Det blir skilsmässa. Barnen är medberoende. Hennes kropp far illa. Hon hittar samhörighet med andra anorektiska författare; Blixen, Didion, Glück, Carol Oats med flera. I deras och andras texter och i journalanteckningar söker hon efter upphov och förklaringar. Det är uppfriskande att Meidell undviker att söka orsaken hos sina föräldrar, mer än i deras gener möjligen.
För min del har jag nog aldrig velat ha anorexi så lite som efter att ha läst den här skildringen.
1 kommentar
En av de böcker som riktigt golvade mig förra året!
Hon lyfte fram och tydliggjorde detta med jägarläget, som varit min livsluft, dock mer halvhjärtat än hos en anorektiker. Hungern har alltid varit starkast även hos mig, annat än i begränsade bantnings- och fasteperioder.
Ja, hon undviker att söka orsaken hos föräldrarna, men lyfter ändå i min läsning fram det försummade barnet.