Helt underbart att vara tillbaka vid Svartvattnet igen. Nu har jag lite på fötterna när jag träder in i historien så berättaren talar till mig med en gång. Men även i den här delen är det ganska många karaktärer att hålla reda på och tidslinjen är inte kronologisk, så det gäller att vara alert. Min läsupplevelse har en del luckor att fylla, oklart om det är jag som inte lyssnar tillräckligt idogt eller om det är romanens uppbyggnad. I vilket fall är det helt okej, men samtidigt det som hindrar från att jag ger högsta betyg.
Precis som i del ett är det tre olika spår vi följer; Hillevis döttrar Kristin/Risten och Myrten (Myrt´n) samt Elis/Elias. Som tidigare berättar Kristin från modern tid. De två andra spåren utspelar sig mellan 1940-1970, och andra världskriget är ett faktum. Kristin och Elias bor då i Norge och blir direkt påverkade av kriget. Myrten bor i Stockholm och är jämfört med mamma Hillevi en ny generation varför hennes liv på många sätt givetvis är mer modernt. Men ändå är det kämpigt för kvinnorna just för att de är kvinnor. Jag är glad för att temat graviditet följer oss även i den här delen. Ekman ryggar inte för att skriva om ”obekväma” kroppsvätskor, vilket jag uppskattar.
Den här gången får vi möta (min älskade) Hillevi från ett utifrånperspektiv och då är hon inte alls lika lätt att tycka om. Just som det brukar vara.
Det obarmhärtiga livet har sin gilla gång, de parallella historierna vävs samman på ett elegant vis och sorgliga saker sker. Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska etikettera den som feelbad eller ej. Romanen är nämligen bitvis också väldigt rolig. Jag skrattar ganska mycket när Helena Brodin läser/sjunger, fulla gubbars dialektala utsagor exempelvis.
Centrala teman som fortsätter från första delen och som jag älskar: tidens gång, konsten, kvinnolivet, samekulturen, relationerna. Den här romanen tar också itu med det att flytta från sitt hem, sin uppväxtplats.
Jag lärde mig att aldrig mer använda uttrycket ”omänskligt” om de grymheter som just människor gör. Otroligt dumt talesätt ju.
Och sen måste jag åter skriva en rad om de förstummande sexskildringarna. Tror eventuellt att de är de bästa i sitt slag. Ekmans språk på det hela taget är vackert och poetiskt oavsett om hon skriver om glasbruk eller smuts, Aristoteles formlära eller naturen. Hennes gestaltning beundransvärd.
”Människor som inte orkar med sina konstnärers bilder är en sorts frivilligt efterblivna.”
Senaste kommentarer