Jag har förstått att medelålderskrisen inte sällan avlöses av ett intresse för släktforskning. Jag – som väl är i den krisen – är inte i släktforskarmode än ens när det gäller mitt eget ursprung. Åsbrinks släkt intresserar mig ännu mindre.
”Detta är skönlitteratur och därför är allt som berättas sant.” Övergivenheten är en autofiktiv berättelse om författarens och hennes förfäders kvinnliga och judiska historia, präglad av rasism, lögner och ensamhet. Frånvarande fäder och mödrar som mår skit. K eller Katherine, som hon kallar sitt bokjag, var först omedveten om sin judiska härkomst. Hon växte upp i en tystnadskultur med sin mor (modersmolnet) och fick varken säga ”jude” eller ”pappa”.
”Vad är ett moln? Det kan ingen svara på, inte heller molnet självt. Det rör sig genom atmosfären, ljuvligt att se, hotfullt att se, […] blixtrar utan att veta varför, gråter utan att kunna hejda sig och blir till sitt eget landskaps dimma. Ers majestät. Ni är ett moln. Jag är er ständige meteorolog.”
Jag har redan läst tusen nobelprisade sidor om judar i december, kanske är det därför Övergivenheten inte engagerar mig. Eller så är det för att den är litterärt krystad med krossade hjärtan och bultande ilska. Det kan också rätt och slätt bero på att hon kallar ”sig själv” ”Krigaren”.
Jag upplever att här får K utlopp och det är förstås härligt, framförallt för henne själv. Bättre sent än aldrig ger hon nu sin mor de svar på tal hon inte kunde leverera som barn, när hon axlade rollen som skammens väktare. Jag upplever att den här boken redan fullgjort sitt syfte när författaren skrivit den. Jag som läsare behövs just inte. Den slutar med en stängd dörr.
Jag tar med mig det om mansbristen 1921. Då fattades två miljoner män vilket resulterade i livlig debatt vilken är intressant för oss idag med tanke på incelproblematiken. Då diskuterade man deportation av kvinnorna. Vissa kvinnor flyttade samman med varandra istället för med män. Tips!
Senaste kommentarer