Det här är en hundra år gammal amuserande kortroman om livet, mansplaining, heterosexuella matrisen och Venedig som jag varmt vill rekommendera.
Tack vare Camilla Malmer fick jag nys om En kort sentimental resa som går till Italien och bjuder på många stunder av epifani. Jag skulle läsa Prousts mastodontepos i år tänkte jag, men det gick åt helvete. Fast vad gör väl det när det finns författare som är närapå lika skickliga hantverkare med örnblick för psykologiska detaljer, som också skriver om livet och människans beteenden men: KORTARE.
”Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam.”
Den något till åren komna Giacomo Aghios lämnar sin fru och vuxna son och reser ensam och ”fri” mot Trieste. På grund av hövlighetstvång (eller om man vill kalla det social kompetens) och för att han är en människa det vill säga ett socialt djur blir han aldrig just ensam utan börjar prata med främlingar ombord på tåget. Vi följer hans inre resa som i en medvetandeström, (dock är perspektivet tredjeperson singularis).
”om han hade blivit lämnad i fred skulle han har rest genom världen, inte för att betrakta den utan för att finna större motivation att ta avstånd från den, försköna den och fördunkla den.”
Det första som slår mig är förundran inför att jag kan känna mig förstådd och besläktad med en italiensk 1800-talsgubbe. Vi tycks dela humor, tankar, kärleken till hundar, frågor, svårigheter med mera. Att få barn tog bort vårt högmod, vi lider av redan nämnda hövlighetstvång och svordomar minskar vår smärta. Vi älskar ironi och ifrågasätter vissa (”manliga”) beteenden.
”Hon [kvinnan] är ett vackert men samtidigt svagt djur som man smeker om man får, och som man smeker ändå även om man inte får.”
Författaren liksom klämmer på den sociala varelsen människans blåmärken. Hur hon beter sig bland andra som hon står nära (partner, barn) och bland främlingar. Vilket av det man tänker kan man säga högt (utan att inkräkta) och hur mycket ljuger man? När ska man skoja och skratta? Hur mycket ska man lyssna på andra som ”predikar” och hur ska man stå ut med att höra sig själv göra detsamma? Vissa saker som främlingar gör ska man visst nonchalera (kvidanden) inser Aghios när det blir fel. Hur kan man egentligen veta vad som passar sig när och hur ska man orka hålla på? (Ibland tänker jag att det är en lika stor förbannelse att vara bra på det sociala spelet som att inte vara det.)
”Man skall inte gräla på någon, för sedan ångrar man sig bara. Den andra kan stå på sig, och det är inte bra. Eller så kan den andre ge efter eller anpassa sig efter vår befallande vilja, och det är ännu värre.”
Livet är att åka tåg genom ett landskap som ser ut att rusa förbi, utan möjlighet att se själva tåget. Sånt smart skriver han.
”Som med allting var det även med resor början som var det bästa.” Det gäller även för den här boken vars slut jag klurar ut tidigt, det är väl inte direkt en öppen dörr. Men det gör ingenting. Jag vill ändå inte stiga av det här tåget.
Senaste kommentarer