Det här måste vara den absolut kaxigaste och en av de bästa debuterna jag läst. Den är som ett sagoskrin att andäktigt öppna. Som en optimalt berusande Long Island Iced Tea. Som att med öm hand få håret bortstruket från ansiktet när man står med sina egna händer i degbunken. Att läsa den är som att återfå jämvikten efter att ha varit helt ur balans.
Man fattar ju redan på titeln att den är unik. Men jag tycker det är väl hårt att jämföra kvinnohatets författare och traumaporrens upphovsmakare Bret Easton Ellis (också känd för American Psycho) med en hund. Mot hundarna.
”Vissa författare skrev som lojt masturberande apor i överhettade burar, sa hon. De skriver som om de tappat smaken för riktiga smaker i grytan och måste ösa på med salt och grisfett för att det ska smaka. Våldtagna och mördade kvinnor hit och dit, bara på så sätt kunde läsarens intresse hållas vid liv”
Boken är en vindlande roman som i formen nästan mer liknar en novellsamling. Den inledande osäkerhet kring vad det här ska handla om och vart det bär av går snabbt över. Wolff leder läsaren med trygg hand genom den ena berättelsen efter den andra. Jag njuter, skrattar och tjuter under hela åkturen. Vilken otrolig berättare hon är! Som en sekulariserad Selma Lagerlöf.
Vi är i Spanien. Araceli, en ung tjej, är berättaren som återberättar framförallt andras spännande historier vilka ger uttryck för en pessimistisk och melankolisk världsåskådning. Det är brutalt och filosofiskt och härligt feministisk, genom franskläraren Moreau och prostituerade Muriel bland annat. Det handlar om makt, kärlek, relationer, litteratur, sex med mera. Om att vara ung kvinna och behöva leva i en värld där det finns äldre män som ger utlopp för sin lust. Inte för att Wolffs unga tjejer inte klarar av det, de är inga renodlade offer, men ändå. Tragiskt är det. Och se på fan får de!
”Muriel sa lite högtravande att kampen som Moreau förde mot ledan liknade den kamp som alla människor för mot livet självt, alla uppgörelser måste man göra själv av den enkla anledningen att man själv är den enda som har intresse av att göra dem. Samtidigt fråntas man det ena vapnet efter det andra, man blir egentligen aldrig starkare än man var när man föddes och hade ett helt regemente av föräldrar och morföräldrar som skyddade en, och till slut står man naken på ett fält med bara händerna som vapen medan krigsmaskineriet bullrar runt omkring en. Då, sa Muriel, är det dags att vända ryggen mot allt och hoppa nerför stupet. Men det värsta är trots allt inte detta, fortsatte hon, det värsta är att bara en liten bit bort, på andra sidan kullen eller i grannbyn, finns ens alter ego som är av en helt annan materia och som lever det andra livet som man själv hade kunnat leva om man gjort allt annorlunda. Om man valt att bosätta sig någon annanstans och lära sig andra saker, ha ett annat jobb och helt andra vänner. Och dubbletten står stark och vacker och lycklig framför pansarvagnarna. Och tvingas dubbletten att dö, så vet den hur man dör värdigt. Dubbletten dör aldrig som en hund.”
Bokens bärande tema och nyckelord är hunden. Dels som ett komprometterande uttryck, dels som metafor för den ofria och själlösa varelsen, styrd av instinkter, ociviliserad, manlig och dum. Hundmänniskan tror att kärlek är något man förtjänar och att man förlorar den om man gör fel. I motsats finns kattmänniskan som älskar villkorslöst.
Det finns flera passager som handlar om mig(!) och mina(!) tankar. Wolff väljer ord på ett sätt som är nära på obehagligt träffande.
”Jag hörde ju själv min röst och ofta kunde jag tycka att jag lät alltför involverad och jag kände kontrasten mellan mitt eget, surt uppeldade prat och hennes svala, vänliga lyssnande. Det hände att jag kände ett starkt obehag i de här situationerna, utsatt eller på något sätt ertappad, jag vet inte, men jag återgick alltid till böckerna.”
Hettan, ockrafärgen och våldsamheten för mina tankar till Djävulsgreppet, en annan källa till epifani. Den fysiska verkligheten kan nog inte tillfredsställa själens behov, men det kan Lina Wolff.
Senaste kommentarer