”Oavbrutet vilseledd in i minnet, in i minnet av minnet.”
Det här är mitt andra besök i Thomas Bernhards finrum. Med stor viljekraft och ansträngning lyckas jag nätt och jämnt trycka mig igenom den mycket trånga passage som leder in i rummet och som till min besvikelse, just som tre år tidigare, är fyllt av ogenomtränglig dimma. Vad ska jag hit och göra när jag inte är bjuden? Tänker jag. Sen irrar jag omkring där och känner mig ovälkommen, tycker mig kunna fästa blicken och åtminstone skönja några mjölkiga konturer men finner mig snart famlande i ett töcken igen.
”Det finns bara huvudskådespelare i birollerna.”
Feelbad är min favoritgenre men det här är kvävande lugubert och misogynt. Boken i min hand innehåller fyra kortromaner men jag orkar bara med den första innan jag måste ut och hämta andan. Kanske att jag återkommer till Bernhard om tre år igen. Bodil Malmstens favoritförfattare måste väl vara värd flera chanser?
Kortromanen Amras (1964) är väl en litterär uppgörelse med… eh ja det mesta; Tyrolen (Österrike), medvetandet, familjen, arvet, varat och intet, patriarkatet, döden, berättandet, könsroller, språket inte minst eftersom det i själva verket kanske är en rörelse bort från sanningen. Till och med bergen är emot människorna i hans värld:
”Bergen är emot människorna; grymheten med vilken de höga bergen klämmer ihjäl människorna …”
Det handlar om en familj bestående av en mamma sjuk i ”tyrolsk epilepsi”, en pappa som är skuldsatt, en vetenskapligt lagd storebror K som är förstapersonsberättare och hans musikaliska lillebror Walter som också har epilepsi. Familjen avser att begå kollektivt självmord på pappans initiativ men bröderna räddas av en morbror. Från tornet – i vilket de sedan lever skyddade från omvärldens skvaller – hoppar Walter och avlider, berättaren blir ensam kvar och sjunker allt djupare ner i vansinne.
”Jag var ett enormt antal existenser, ett enormt antal förhärjande existensmöjligheter som betydde allting… den gående och den synbarligen gående, skuttande, hoppande, blixtsnabbt stillastående, halvt galna… jag var alla existerande existenser tillsammans, jag var…men jag hade, under denna sista med Walter tillbringade eftermiddag, som en oavbruten, inför mig oavbrutet avbruten affekt, till slut effekt, behärskat mitt lidande…”
Berättelsen är ingen berättelse i vanlig mening, mer musikalisk än litterär kanske. Det är fragmentariskt, narrativ stiltje men med ett skiftande berättarperspektiv, inre upphackade monologer i avancerade meningsbyggnader med svåra ord (flogistisk, hylozoism) blandat med brev och anteckningar. Språket är svårtillgängligt (ibland på italienska), hamrande, repetitivt, rikt på aforismer, drastiskt och så allvarligt att det nästan blir komiskt. Nästan.
”Medvetenheten om att du inte är något annat än fragment, att de korta och längre och längsta stunderna inte är något annat än fragment… att städers och länders varaktighet inte är något annat än fragment… och jorden ett fragment… att hela evolutionen är ett fragment… fullkomligheten inte existerar… att fragmenten har uppstått och uppstår… ingen väg bort, bara ankomster… att slutet är utan medvetande… att sedan inget existerar utan dig och att följaktligen inget existerar…”
För mig handlar hans text om att livet är förvirrande och svårt. Att det är helt omöjligt att få en sammanhängande bild av verkligheten. Det finns ondska i världen och giriga människor. Om föräldrar inte kan hantera livet kan inte deras barn det heller. Mammans sjukdom skulle kunna vara en variant av den borgerliga kvinnans nervösa sjukdomar (hysteri/migrän) som ”går i arv” till sonen. En människas inre tillstånd avgör hur livet utanför ter sig. Klassamhället ska krossas, han är helt och hållet kritisk till borgerligheten. Kanske att en värld utan kvinnor och traditionellt sett kvinnliga värden blir omöjlig.
Senaste kommentarer