Det här är andra boken om Ingrid (jag minns inte mycket av den första men det gör inget). Nu är hennes barn Tom och Johanna unga vuxna och hon blir förälskad i en femton år yngre man; Torkel.
Ingrids hämningar, lust och skam för tankarna till Kerstin Thorvall som skulle fyllt 99 år idag. Om hon finns någonstans tror jag hon firar med crossianger och vild dans. Jag läser den här romanen som en jättefin hyllning till Thorvall.
Men vilket elände med Torkel! Han är inoljad i sitt eget munläder och behandlar Ingrid som en insekt han njuter att rycka vingarna av. Hon får klä skott för hans moderskomplex och dottern Johanna för hans hybris och gränslöshet.
Jag brukar inte gilla karaktärer som är onda och goda men Helena von Zweigbergk övertygar. Hon skriver en förbannat realistisk och väl avvägd prosa. Jag läser inte den här boken jag lever den, skrattar och gråter tillsammans med Johanna och Ingrid. Zweigbergk är enastående när det kommer till att beskriva människans sårbarhet och hur svårt och jobbigt det är att vara en människa med en egen inre värld i relation med andra människor som har egna inre världar.
Det här är en klassiskt renodlad feministisk berättelse som berör och upprör mig precis lagom mycket. Jag bugar inför författarens patos och engagemang gällande att gestalta ett offers skam och skuldkänslor.
”Styra sitt liv själv. Alldeles nyss var orden så trösterika men nu har de blivit en trött fras. Sånt man bara säger och som snabbt påminner om en tom påse. Under ensamma stunder tror hon på sina idéer om frihet och självständighet för att senare i mötet med andra märka hur hon pyser ihop och tappar all trovärdighet.”
Jag känner oerhört starkt för främst Johanna och när litteraturens bäst placerade spottloska landar tror jag Kerstin Thorvall skrattar högt i sin himmel. Det gör jag med.
Senaste kommentarer