Yani av Nora Khalil

”Walla man kände sig cok [tjockt] älskad tills man kom hem och familjen började såga en igen.”

Det skulle ju kunna vara en sorglig sak att familjen sågar en, men inte när min månstråle Nora Khalil skriver det i Yani. Med sin ungdomsroman lyckas hon inte bara underhålla och beröra, jag skrattar och får en klump halsen, hon lyckas också inge hopp. Boken är nominerad till Augustpriset, jag vill tro att hon vinner.

Det börjar med ett utvisningsbesked. ”Myggan” har bestämt att Amir ska tillbaka till Irak efter att ha varit i Sverige i sex år. Amir går sista terminen i nian tillsammans med sina bästa vänner Caspian och Rayan. Den sistnämnde är romanens berättare. Vi följer killarna i deras händelserika vardag i Alby. Rayans tankar gäller Amir och utvisningen, sorgen efter sin döda mamma och ja helt vanliga saker som ungdomar brukar tänka på. Författaren säger i en intervju i Kultmagasin:

– Jag vill visa att majoriteten av de unga i förorten är vanliga ungdomar. Det är sjukt att ens behöva säga det, men det är ju inte den bilden folk har. Antingen gör man värsta karriärresan och klättrar upp från ingenting till miljonär, eller så står man i centrum och becknar. Man kan inte bara existera, man kan inte typ “tycka om naturen”.

Nora Khalil är född 1997, bor och jobbar som lärare i Alby och har således (!) skrivit en inifrånskildring. Det är säkert en av anledningarna till att den är så bra. Det blir ofta bra när människor skriver utifrån egna erfarenheter. Men det finns en dubbelhet i detta. Kulturutövare från orten får alltför ofta stå som representanter och informationskällor för frågor utifrån om gängkriminalitet och dödsskjutningar. I en intervju säger Khalil att hon egentligen ville skriva om kärlek och inte det människor förväntar sig men hon märkte att ”vi har inte kommit så långt”. Min gissning är att hon är en högpresterande smart kvinna (som Wahida i boken) och att hon vill göra det högsta möjliga goda.

”de tre killarna som är på omslaget är från Botkyrka och samma sak med fotografen. Det är av Botkyrka för Botkyrka.” 

Det menar jag att hon lyckas med! Av Yani får läsaren lära sig om hur språket, kärleken, jargongen, feminismen, mellanförskapet och sorgen i förorten kan se ut. Om hur ett utvisningsbeslut påverkar många människor. Karaktärerna i Yani är levande och på olika sätt helt underbara. De tre killarnas vänskap är otroligt stark och jag blir upplyft av att läsa om den. Läraren Eva känner sig exkluderad när killarna använder slang och Sebbe tycks stå som metafor för alla människor som kämpar för andra. För att inte tala om Sussie från socialtjänsten som vill prata om gansterrapens påverkan.

 ”Det fanns en maxgräns för hur länge man pallade vara i orten. Det var ett hårt jobb, speciellt om man jobbade förebyggande.” 

Jag är djupt imponerad av hur Khalil skriver om mörka saker med humor och finess. Hennes språk är rikt, klart lysande och energigivande. Hon får fram viktiga poänger om utanförskap genom att betona samhörighet, mycket smart.

Till Yani finns en lärarhandledning och så småningom också en fortsättning. Den ska jag självklart läsa. Yani är bra för bokhälsan!