Vad kul det är när man stöter på en roman som skiljer sig ur mängden. Det här är verkligen en säregen historia med en dramatik omöjlig att förutspå.
Det handlar om Tormud, hans fru Siv, och deras två barn Alf och Helene. Tormud var på grund av sin tekniska talang nära att väljas ut till en framstående lärlingstjänst i ungdomen. Men istället blev det några utsvävande år med dryckesbrodern Espen och amfetaminet. Siv hjälpte honom ur missbruket och Tormod blir en pålitlig hantverkande familjefar. Barnen lyckas dock inte fylla det slags tomrum som suger i Tormud. En hund vid namn Snusken, distraherar honom ett slag. Till sist ger Tormod efter för lockelsen. Som en motvikt till det monotona trygga vardagslivet skapar han sig ett projekt; en slags levande lera.
”Precis som Jorstad abstrakt hade fruktat kvällen före, skulle det enda problemet lösas genom att nästa groteskeri sattes i rörelse. Men så är det ju ofta där människorna håller på.”
Vi är fem är dels en realistisk berättelse om en familj på landet, dels rysare med inslag av sci-fi. Språket är mycket bra, enkelt (utan att vara banalt) och innehållsrikt. Det flyter fram som finaste polymerlera. Romanen är i mitt tycke precis lagom lång och lagom detaljerad. Jag läser den som en hommage till kreativiteten. Matias Faldbakkens lekfulla skaparglädje når in i mig.
Vi är fem alluderar på Bibeln (Golem-myten, det första mänskliga livet skapades av lera, demiurgen – hantverkare- skapade jorden, kraften finns i håret etc), asatron (åskguden Tor och hans fru Sif) och Frankensteins monster (relationen mellan skaparen och den cyborg som skapas). Jag älskar när verk anspelar på andra verk, inte minst när det är en av mina favoriter (Frankensteins monster). Faldbakken håller ett renodlat tredjepersonsperspektiv, på så sätt liknar inte boken Shelleys succé men däremot hittar jag liknande andemening; var snäll mot alla, man blir som man behandlas, om du är människa – lek inte Gud. Och om du är man; ta ansvar för ditt eget inre tomrum/vilddjur utan att låta det gå ut över andra, ansträng dig för att din kärleksrelation ska fungera, självreflektera, tänder du kanske på män? Fly inte in i rus och projekt, den del av dig som du vill förtränga kan ta sig obehagliga uttryck.
Det är helt klart någonting med manligheten som intresserar författaren och som han vill undersöka. Tormods pappa månade om att Tormod skulle bli en duktig hantverkare, absolut inte teoretiker. Tormod inkarnerar den uppfattningen som sedan går på tvärs med nästa generation i sonen Alf. Tormods kropp är ofta i berättarens fokus, den är manlig och stor, stark och muskulös. Detta står i stor kontrast till hur Siv beskrivs där hon ligger i soffan och äter godis och kollar serier, hennes kropp är som en deg. Oklart huruvida det är berättaren som i sedvanlig bromance vurmar för Tormods muskler och äcklas av Siv, eller om det är Tormod själv. Han är i alla fall inte intresserad av henne, annat än som avstampsbräda. Han är ingen direkt mansgris, han handlar, lagar mat och umgås gärna med barnen. Men han är inte kär i sin fru. Framförallt är han konflikträdd. Här får vi utmärkt diskussionsunderlag, då det finns luckor som lämnar tolkningsmöjligheter.
Det här är alltså en rolig och välskriven bok om (bland annat) manlighet, droger, hantverk, hårdrock och lera. Får inte den här män att läsa så vet jag inte vad. (Ursäkta fördomsfullheten.)
Tack Albert Bonniers Förlag!
Senaste kommentarer