Den här tegelstenen på över 600 sidor tillhör en genre som jag inte brukar läsa; skräck och magisk realism. Som tur var är den välskriven och innehåller minst lika mycket brutal realism och samhällskritik – vilket är genrer jag trivs bättre i. Jag är omedelbart idel öra och fullkomligt älskar de första femtio sidorna. Sen sätter det overkliga igång.
Handlingen kretsar kring en ovanlig familj vars medlemmar har övernaturliga förmågor. Gaspar är ett barn som ärvt sina mediala förmågor av sin pappa Juan. Juan är hjärtsjuk och hela tiden nära döden, därför lämpad att av Orden tas till medium under slavliknande förhållanden. Mamma Rosario är försvunnen.
Jag slås av hur otroligt snyggt Mariana Enriquez skriver normbrytande (queer), dels i hur hon skapar sina karaktärer men också att hela narrativet vilar på en feministisk grund. Här finns en ond mamma och en blond, stor, manlig, invandrad, bisexuell hjälte som gråter. Kvinnorna är starkare (de har sin kraftplats i sig själva, män måste söka efter sin) och invandrarna är från Skandinavien.
Tidsperspektivet hoppar mellan 1960-1997 och berättarperspektivet växlar också. Först är det pappa Juan som fokaliseras, sedan sonen Gaspar. Mamma Rosary som är död/borta får också ta plats på scen och när hon som ett jag träder in i berättelsen, stjäl hon huvudrollen och driver diegesen framåt. Jag tolkar det som att Enriquez blinkar till patriarkala verk som låter döda sina kvinnor och placerar dem liggande i vackra passiva positioner. Sen får vi till oss en journalists perspektiv. Då placeras läsaren nära en utomstående som (liksom jag den första halvan av boken) inte tror på övernaturliga saker, men se nu har Enriquez fått mig lojal med mediumfamiljen så nu tycker jag att journalisten är trög och stelbent. Snacka om att få med sig sin läsare!
Det här är en spännande (bitvis jävligt läskig, jag hade en mardröm) och en mycket skickligt sammanfogad berättelse som är realistisk inom sin egen ram. Karaktärerna är komplexa och innovativa. Trots att den är otroligt lång blir det inte tjatigt. Som ”Lost” fast tvärtom – det vill säga här följs alla trådar upp och säcken knyts samman på ett bra sätt.
Senaste kommentarer