Jag hamnade på 1800-talets Åland och till det arbetsamma livet i Vestergårds där Maja växer upp. När läsarenkommer in i berättelsen ska det just till att firas novemberskymning. Det omålade bordet är välskurat och det doftar blodkorv ur trefotspannan. Här är blygheten en prydnad och det är en synd att spegla sig. Inte är det klädsamt att vara en drömmare som Maja. Mor har klor och Far är rar (och de skrivs med versaler). Gammel Olle berättar om väsen som sjöfrun och tar i motsats till Majas föräldrar hennes frågor på allvar. Han säger: ”Vi har fått tankarna som en Herrens gåva, men vi ska inte låta dom bygga bon på våra huvuden”.
Öbor är vi allihopa men inte kan jag säga att jag känner igen mig i tålamodet, naturahushållningen och väderbeständigheten. Däremot i Majas grubblerier och fräknar (”om somrarna får hon heta plättvarg”). Hon dagdrömmer om Magnus men Far Mickel bortfäster henne med Fisk-Erkers långa och grovlemmade son Janne. Men innan hon kan flytta med honom ut till Stormskäret och bli torparhustru (skärgårdskärring) måste hon lära sig att möta döden och livet.
Vägen till Stormskäret från 1968 är första delen i en serie om fem böcker som gjordes till tv-serie 1976 och som nu 2024 kommer som film. Jag är lyrisk över bekantskapen med åländska Anni Blomqvists (1909-1990) rejäla text som är ett stycke oförfalskat liv skriven av vad jag tänker mig måste varit en kvinna med pondus. De dialektala uttrycken roar mig och jag blir alldeles uppslukad av att läsa om Majas tankar och vanor, glädje och sorger. Och kärleken, framförallt.
”Just nu är int din vilja i mor dins kjolsäck, för den är i min hand” säger Janne efter att han dragit med Maja in i den mörka foderjeven. Maja skälver under orden och det gör jag med.
Senaste kommentarer