I Vackra värld, var är du har Sally Rooney fått med i stort sett allt som intresserar mig; kärlek, politik, vänskap, kapitalism, könsroller, filosofi, barn, religion, litteratur, klimatförändringar, kändisskap, livskris, överkonsumtion. Precis som titeln belyser är romanen ett försök att hitta det sköna i en värld där skönhet inte längre finns. Var det bättre förr alltså? Enligt en av romanens huvudkaraktärer, Alice, var romanerna bättre. Hon hävdar att civilisationen dog med kommunismen. Tidigare var skönhet förknippat med estetik nu är det ett överanvänt ord för att kränga smink och ansiktskrämer. Kapitalismen har dödat skönheten.
”Men jag tror att du har fel om den här instinktiva känslan för skönhet. Människan förlorade den när Berlinmuren föll. Jag kommer inte att ge mig in i ytterligare en diskussion om Sovjetunionen med dig, men när den gick under gjorde historien detsamma. Jag föreställer mig 1900-talet som en enda lång fråga och tillslut missförstod vi svaret. Är vi inte olyckligt lottade som föddes när världen tog slut? Efter det fanns ingen utsikt för planeten och ingen utsikt för oss. Kanske var det bara slutet på en civilisation, vår, och någon gång i framtiden kommer en annan civilisation att ta dess plats. I så fall står vi under sista upplysta rummet före mörkret och vittnar om någonting.”
Den här romanen har varken tydlig plot eller dramatisk kurva. Vi följer Alice, Eileen, Felix och Simon som är i trettioårsåldern. Alice, en framgångsrik författare som avskyr kändisskapet möter Felix via Tinder. Eileen och Simon har någon slags kärleksrelation. Karaktärernas handlingar och tankar vecklas ut likt en stor karta som i sin helhet visar läsaren en oerhört deppig men intressant bild; Vad har unga (privilegierade) människor att se fram emot? Hur och vad ska de njuta av i en värld som brinner? Tidigare generationer kunde tro på gud, hoppas på rättvisan, på den fria kärleken, på att världen skulle bli bättre. Vad har milleniumgenerationen att känna tillförsikt till?
Även i den här romanen tar Rooney itu med samtiden. Och hon gör det riktigt bra. Sally Rooney kan ställa sig i bredd med Lena Dunhamn som sa: ”Jag tror att jag kan vara min generations röst. Eller, åtminstone en röst i en generation.” Jag tänker på att den oerhört talangfulle Lena Dunham försvann från rampljuset, i den här romanen får vi nycklar till varför.
Karaktärerna är realistiska och oerhört väl formade, relationerna mångbottnade. På vissa sätt starka, på andra sätt sköra, det finns kärlek och attraktion, missunnsamhet och aversion, vänlighet och elakhet, trygghet och osäkerhet. Det blir missförstånd och gräl, symbios och kaos. Klass- och könstillhörighet avhandlas med fingertoppskänsla. Eftersom karaktärerna mestadels fokaliseras utifrån framstår de alla fyra som mer eller mindre osympatiska men jag känner ändå starkt för dem.
Kanske borde man triggervarna för den här romanen som kan framkalla en känsla av uppgivenhet. Men jag känner tvärtom ett stöd. Jag är inte ensam om att njuta av ännu en borgerlig roman – trots det som händer i Afghanistan, trots klimatkris, pandemi och högerpolitikens framfart. Relationer till andra människor och litteratur gör livet värt att leva.
Senaste kommentarer