Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain

Inledningen upplyser om att nära varannan person av (den amerikanska) befolkningen är introverta, men att ”många människor låtsas vara extroverta. […] Vissa lyckas till och med lura sig själva, fram till dess att en livshändelse av något slag – en uppsägning, en separation, ett arv som gör dem fria att tillbringa tiden som de vill – skakar om dem och får dem att börja utforska sin sanna natur.”

Jag blir med åren alltmer intresserad av kraften i tystnaden. Har jag pratat så mycket att jag helt enkelt har pratat klart? Ibland känns det som att allt är sagt. Fast ändå pratar jag väldigt mycket. När jag läser Tyst inser jag att det handlar om pseudoextroversion. Det här skakar om mig som om jag fått ett stenblock i skallen.

”..det sociala livet är performativt och sociala masker är våra sanna jag”

Susan Cain är själv introvert och boken, som är tio är gammal, är väl hennes försvarstal kan man säga, mer eller mindre vetenskapligt underbyggt. Ibland faktiskt rakt motsägelsefullt och dumt. Men jag tycker ändå att det finns något – åtminstone delvis – klargörande i att tänka på människors personligheter som introverta och extroverta. Men det måste poängteras att det finns inget beteende som bara har en orsak. Förhållandet är aldrig ett till ett. Huruvida en person är intro- eller extrovert är komplext och kan bero på hereditet, uppväxtmiljö, temperament, personlighet, situation, kultur, fri vilja etcetera.

Introverta dras till den inre världen av tankar och känslor. De kan vara högkänsliga, tålmodiga, nördiga, intellektuella (dock inte mer intelligenta än extroverta), ha bra magkänsla och motståndskraft mot grupptryck. De trivs ofta med det trygga och vana, kanske hemma, i sitt eget sällskap eller med få andra och nära personer. Introversion hör samman med lågmäldhet, vakenhet, försiktighet, mottaglighet för nyanser, komplex känslosamhet, empati och konflikträdsla. Introverta är kanske bättre på att spara pengar och äta med måtta. Tröskeln att känna förlägenhet är lägre vilket kanske gör de mer hänsynstagande. Ett samtal får enligt den introverte gärna handla om idéer och ideal eller personliga problem framför vädret eller vad man gjort på semestern. Introversion ska enligt författaren inte sammanblandas med blyghet som är något negativt och innebär att en person är hämmad och inte vågar ta plats fast hen egentligen vill. Den introverta är nöjd med att lyssna mer än att prata.

Introverta egenskaper kan bero på att amygdala i det limbiska systemet är mer lättretad. Det introverta barnet reagerar starkare på obekanta stimuli än det extroverta och de tycks ha lättare att lära sig läsa och prestera i spel som memory. Någon forskare hävdar att fysiska förutsättningar som blå ögon, ökad benägenhet att utsöndra saliv när man ser citron, samt svettas lättare hör samman med introversion men detta avfärdar till och med författaren som spekulationer.

”Personlighetsegenskapen [extrovert] har visat sig vara mindre vanlig i Asien och Afrika än i Europa och Amerika, vars befolkningar till största delen härstammar från folkgrupper som invandrat. Det ter sig logiskt, hävdar de här forskarna, att de som gav sig ut i världen var mer extroverta än de är som stannade hemma”

Extroverta dras till den yttre världen av människor och är mer benägna att handla. De kan vara mer svårstimulerade och belöningskänsliga, mer målinriktade, med större ambitioner och risk för övertro på sin förmåga. Extroverta är mer angelägna om att passa in i gruppen, jaga efter pengar och karriär. De anses ofta coolare, har fler sexpartners, gillar uppmärksamhet, motionerar mer och råkar oftare ut för olyckor. De kan vara lättsamma och mer benägna att snabbt byta samtalsämne. Extroverta är inte sällan energiska och högpresterande med framträdande karismatiska personligheter, men kan också finnas bland mobbare, missbrukare och kriminella. ”Psykopater och idoler är kvistar på samma genetiska gren.” När barn ska utveckla känslan för rätt och fel kan extroverta egenskaper vara försvårande eftersom de är mindre benägna att känna oro och obehag när de blir tillrättavisade.

Tyst är onödigt lång och ironiskt nog en babblig bok, (350 sidor plus 60 sidor noter). Det är alldeles för mycket namedropping och banaliserande information om hur folk ser ut. Fallstudierna från näringslivet, juridiken på Wall Street och militären intresserar mig inte alls. Den är väldigt amerikansk och coaching-aktig. Jag som brukar hata självhjälpsböcker är kluven.

Det är med skeptiskt intresse jag läser om orkidéhypotesen, femfaktorteorin, att det var Carl Jung som myntade begreppen extro- och introvert och om hur det extroverta idealet växte fram i det amerikanska samhället under 1900-talet. Det stänkte förstås över till oss här vilket öppna arbetsplatser och individuell lönesättning är tecken på. Finländarna nämns som de mest introverta folket i västvärlden. I Asien och inom buddhismen är introversion idealet, i Kina exempelvis uppfattas tystlåtenhet traditionellt som en dygd. Men många ungdomar med asiatisk bakgrund anstränger sig medvetet för att agera mer utåtriktat än sina tillbakadragna föräldrar för att ha chans att ta sig in på den västerländska arbetsmarknaden.

”Erfarenheten har lärt mig att tystnad hör till den andliga disciplin som bör känneteckna en som vigt sitt liv åt sanningen. Vi möter så många människor som är ivriga att prata. Allt detta prat kan kan knappast sägas vara till något gagn för världen. Det är bara bortkastad tid. Min blyghet har i själva verket varit min sköld och mitt beskydd. Den har gjort det möjligt för mig att växa. Den har hjälpt mig att urskilja sanningen.” /Mahatma Gandhi

I boken finns ett test som visar att jag är ambivert. Precis som extroverta och introverta egenskaper kan komplettera varandra hos olika personer kan de väl inom en och samma person, tänker jag. Jag gestikulerar mycket, svettas, pratar snabbt och för mycket när jag träffar vänner och bekanta. Efteråt känner mig olustig och dränerad. Jag längtar alltid hem till mitt hus och min familj. Mitt forcerade prat kan, enligt Cain, vara ett sätt för amygdala med hjälp av frontala cortex att lugna ner sig. Dessutom, skriver hon, finns det ”fria personlighetsegenskaper” som gör att vissa introverta kan bete sig extrovert när det krävs. När jag gick i skolan fick jag ofta höra att jag skulle prata mer och visa vad jag kan, att ta plats var ett vedertaget mål som aldrig ifrågasattes (skolan är utformad för extroverta) förutom av min mamma. Jag har plågat mig genom att föreläsa, leda gympa och prata i radio (sommarpratade i Radio Gotland till och med), men nu är det sedan länge slut med sådant. Jag tackar nej till allt som innebär att tala framför folk (senast till P1 angående Nobelpriset i litteratur). Och jag är mycket mer tillfreds nu.

”Livets hemlighet är att se till att hamna i rätt belysning. För vissa är det scenens strålkastarljus, för andra skrivbordslampans sken.”

Poängen är förstås att komma på och acceptera hur man fungerar och vad man skälv vill och trivs med. Men hur mycket och ofta ska man gå utanför sin trygghetszon, hur blir man varse sin egen läggning? Enligt Cain kan man fråga sig vad man ville bli som barn, vilken sorts uppgifter man dras till, vad man avundas andra personer. Jag tänker att den utbredda psykiska ohälsan och förekomsten av utbrändhet i vårt extroverta samhälle är tecken på att människor inte orkar med sin egen vardag och jag tror att självkännedom i vissa fall kan vara ett sätt – bland många – att må bättre.

Nej, nu måste jag gå ner till havet med hunden tror jag och se på vågor och lyssna på fåglar, tänka på sånt som inte är jag och mitt. Självobservation ska vara i små doser.