Troll av Rasmus Daugbjerg

Har ni läst Furan av Lisen Adbåge? Det är en barnbok med skräcktema där träden stretar emot och virket som husväggarna består av gnäller och blöder. Om inte, gör det! När jag läser Troll längtar jag efter Furan.

Jag beundrar danska Rasmus Daugbjerg (född 1993) som hittat en helt egen stil baserad på fantasi och gamla myter. Han använder den klokt för att angripa människans skövlande av naturen. Troll verkar ha fått flera fina recensioner, jag vill också tycka om den här boken. Men det gör jag inte.

För mig framstår prosan som en massa ord uppställda i rader men utan egentligt sammanhang. Jag känner inget och mitt medvetande framkallar inga bilder, förutom minnet av Adbåges illustrationer.

Det bästa med Troll – förutom att den är kort – är religionskritiken och den alternativa skapelseberättelsen, att människan ur djurens och naturens perspektiv är en tjuv vars språk är bedrägligt, att trollet är en tjej och skogens gudinna och att hon straffar människorna (slaktarna, bönderna, skogshuggarna, köttätarna, mjölkdrickarna) samt att vi borde tillbe, värna och respektera naturen. Daugbjergs människor ”äter hela skogen, de fyller inhägnader med djur som de äter. De skär sår i jorden. De äter kol från såren.”

Men jag får aldrig kläm på varför Karolin har en ”gråttrumma”, varför människans språk är skall eller vad tidelag tillför berättelsen. Jag bryr mig inte om kungen, trollet, människorna eller ens djuren. Jag verkar inte gilla naturmystik. Min inre häxa är visst bränd sedan länge och askan är rakad.