Två skådespel av Lars Norén

Två skådespel innehåller de klassiska pjäserna Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med Gud (1983). (Tillsammans med Stillheten (1983) utgör de en en trilogi. Den har jag dock inte läst än.) Båda dessa pjäser är delvis självbiografiska och föranledde Noréns genombrott som dramatiker.

Det handlar om en familj i sönderfall bestående av mamma, pappa och två söner. De driver ett hotell och pjäserna utspelar sig i köket, under ett dygn vardera. Den första 1956, den andra 1961.

Det bärande temat genom båda skådespelen är pappans alkoholism. I och med missbruket tar pappan plats som två karaktärer. Den nyktra, svaga och den onyktra, aggressiva. Han är den svaga länken i familjen. Han har bedömt sig själv som omöjlig att älska. Han tycker synd om sig själv, han ljuger och spelar martyr. Mamman är storrökare, sjuklig, uppgiven och osentimental. Hon är den bärande länken och det riktiga överhuvudet i familjen. Den äldste sonen försöker sida vid sida med henne axla någon slags manlig ledarroll i familjen, eftersom pappan inte besitter den platsen. Storebrodern är homofob, vill flytta från barndomshemmet och frigöra sig. Han heter Georg i Natten är dagens mor och eftersom hans yngre bror heter David går tankarna till kampen mellan David och Goliat. David är precis som i Bibelns berättelse en underdog med styrkor. Han söker efter sin identitet. I den första pjäsen är han 16 år. Första akten inleds med att han står framför en spegel med könet mellan låren och målade läppar.

”Vem leker du att du är idag då?” Frågar Elin David. ”Idag, mamma, leker jag att jag är jag.”

I den andra pjäsen heter den yngsta brodern Ricky och vårdas på sinnessjukhus. Han är den karaktär som förändras mest, de andra tre är ganska stabila genom de större delen av båda pjäserna.

Jag har inte läst något av Lars Norén tidigare, men ändå känns det som att jag har gjort det. Det är ungefär som jag föreställt mig. Detta crescendo är mycket bra gestaltat med hjälp av dialoger. Det är rått, mörkt, blodigt och grovt. Välskildrad mångbottnad socialrealism som skapar en klaustrofobisk känsla och väcker eftertanke. Både skoningslöst rakt på och suggestivt med surrealistiska inslag. Om hur en destruktiv familjs bindningar består av både kärlek och hat. Hur svårt det är att frigöra sig som barn från föräldrar som kommer till korta. Norén utmanar sociala praktiker och könsroller på ett väldigt intressant sätt.

I båda pjäserna finns scener där musiken förenar bröderna. Saxofonscenen i Natten är dagens mor berör mig något makalöst. Jag tänker på Tranströmers dikt Allegro:

Jag spelar Haydn efter en svart dag / och känner en enkel värme i händerna.
/…/
Jag hissar haydnflaggan – det betyder: / ”Vi ger oss inte. Men vill fred.
Musiken är ett glashus på sluttningen / där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom / men varje ruta förblir hel.

Precis som Tranströmer förmedlar Norén hur musiken står för harmoni. Den får bröderna att hissa vit flagg och lägga ner stridsyxan för en stund. Ett ljus i det nattsvarta.

Kommentera