Det här är en kort novell som är väldigt Woolfsk det vill säga prosan flödar fram i en medvetandeström, tankar och idéer hakar i varandra. Virginia Woolf var en modernistisk författare som i början av 1900-talet skrev experimentellt, normkritiskt, i protest mot romantikens och religioners idéer och hierarkier, där sökandet efter sanningen pågår via samvaro, undersökningar och diskussioner men svaren uteblir. Att läsa Woolf är att tvivla tillsammans med henne.
Det börjar som så att en kvinna sitter i en fåtölj och genom sin cigaretts rökslingor ser hon ett litet märke på väggen. Hon börjar fundera på vad det är för ett tecken. Är det ett spikhål, eller resterna av en blomma? Associationerna löper efter varandra i en transcendent spiral som går allt djupare in i medvetandet och snart har hon glömt bort tecknet på väggen. Hon filosoferar över livets mening, kriget, Shakespeare och vad som händer efter döden. Hon funderar på hur vardagliga händelserna påverkar människans psyke. Novellen förtydligar hur materiella ting omkring oss är obetydliga i förhållande till vårt medvetande, vår själ.
Hon bläddrar i huvudet mellan verklighet och fantasi. Här finns gott om glapp i texten för läsaren att fylla. Det kan vara så att den tänkande kvinnan lider av psykisk ohälsa. När hennes tankar blir för jobbiga hjälper fläcken på väggen henne att knyta an till den fysiska verkligheten.
Min tolkning är att Woolf vill sätta ord på hur slumpartat människolivet är, trots att vi försöker ta kontrollen med hjälp av civilisationer, regler och kunskap. Kan vi egentligen veta någonting säkert?
Hon berör förstås också hur den manliga makten, de manliga normerna och den manliga kunskapen verkar begränsande. Det förtydligas när hon som vill sitta och tänka ifred blir avbruten av en man som förklarar vad märket på väggen är för något. Jag ser det som en symbol för hur kvinnors och mäns kunskap relaterar till varandra. Hur materia relaterar till andlighet. Men också hur en psykiskt sjuk människa relaterar till en frisk.
Senaste kommentarer