Spill. En damroman av Sigrid Combüchen

”Man lever som man kan.”

För Spill vann Combüchen Augustpriset 2010. Det märkliga är att jag har aldrig hört talas om den, förrän jag hittade den i listan över Augustprisvinnare. Nog för att jag 2010 var i nybliven-mamma-bubblan med allt vad det innebär, men att jag som genomgått kurser med feministiska och litteraturvetenskapliga inriktningar inte fått den här nämnd för mig, anser jag vara närapå kriminellt. (Om det inte är så att jag glömt bort det.) (Det kan vara så också.) (Förmodligen är det så.)

Det här liknar inget jag tidigare läst (förutom möjligen Monika Fagerholms stil). Det är en rasande feministisk roman, mycket mogen och komplex i sin framställning. Språkligt och berättartekniskt är den helt outstanding. Inledningsvis har jag svårt för stilen. Läsningen kräver mycket koncentration och det fungerar inte att snabbläsa. Det är alltså ingen lättläst roman. Men. Så. Värt. Ansträngningen.

Det pågår flera parallella historier och perspektivskiften. Skeenden kommer inte i kronologisk ordning. Romanen är lite som en Matrjosjka med flera dockor inuti. Huvudkaraktären Hedda glider iväg i tankarna, hon associerar fritt mellan olika ämnen och fritt i förhållandet till tid. Det gör att jag ibland tappar tråden och måste gå tillbaka i texten. Från början upplever jag texten rörig, men efter cirka hundra sidor vänjer jag mig. När jag fått grepp om det tycker jag att författaren med sin prosa lyckas förmedla hur fragmentariskt och komplext det mänskliga livet är. Hur splittrat och liksom omgivet av spill som tillsammans bildar något ändlöst och ogripbart. Den lilla människan med det omätliga medvetandet som måste förhålla sig till den stora världen och allt vad den innehåller. Vad är kärnan och vad är spill i ett människoliv. Spill är definitivt något man kan bygga en mångbottnad roman av, det har författaren visat. På samma gång som den är mångbottnad, komplex och splittrad håller den som helhet en tydlig linje. Prosan är tät och extremt välskriven men samtidigt med vad jag upplever som lätthet och espri. Jag är djupt imponerad.

”Är skådespeleri ett ändamål? Nej det är ett medel. Konst är ett medel för andra ändamål (även om den inte skall tjäna). Och särskilt konstnärer, som tolkar andras verk och ingår i en ensemble som är en helhet, är medel för helhetens ändamål. Om konstnären låter medlen bli så utsökta och folk skall luras att beundra gesten som äkthet, då stjäl man föreställningen. Man taar bort den vidare meningen med det hela och gör sin egen prestation till slutmål.”

Det handlar om Heddas liv som utspelar sig på 30-talet i Lund. Här finns också en författare vid namn Sigrid Combüchen, som brevväxlar med en Hedwig Langmark. Författaren påpekar att allt i romanen är påhittat. Fusionen mellan fakta och fiktion tillför en extra dimension.

”På Strindbergs tid och åttio år före och efter kallades det nyckelroman, då krånglade författare med att sätta en genomskinlig förklädnad på folk de önskade räfsa. I stället för att leka med sådana låtsas hade man nu i öppenhetens och/eller kommersens namn låtit genren övergå i jag- och dagboksform och det var visst meningen att man då skulle tro på ljugandet därför att det var autentiskt. (Gud så naivt…)”

Jag skulle säga att det här är en litterär uppgörelse med vilka möjligheter som finns för kvinnor att forma sina liv. Om att hon väldigt lätt hamnar i det hon är predestinerad till. Att bli vid sin läst. Att oavsett intentioner, högtstående planer eller talanger ändå sluta som hemmafru, via vägen man och barn. Eller så väljer man den smala lilla otillgängliga och nästan helt igenväxta stigen, men då får man vara beredd på att vandra ensam, bli riven i ansiktet av utstickande grenar, sjunka ner rejält i gyttjan och branta uppförsbackar. En kvinna på Heddas tid som lyckades ta sig igenom den trånga passagen, förlorade sin tillhörighet som kvinna. Att som kvinna följa sin drömmar OCH vara del i familj verkar fortfarande vara väldigt svårt.

”’Det handlar om dig’, sade han. ’Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.’ Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om m an anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening att peka ut vad en annan inte ser? Hon hade inte lust att prata om kvinnosaken, allt kvinnosaken sade lät som självklarheter, det var inget att prata om, man fick bevisa i stället, övertyga sig själv.”

Det är väldigt stor mening med att Sigrid Combüchen skriver om kvinnosaken. Jag tvivlar på att någon kan komma ut på andra sidan av den här romanen och inte vara feminist. Jag skulle vilja rekommendera den här till Göran Lambertz.