Moderato cantabile (från 1958) betyder måttligt och sångbart (musikterm). Eftersom det här är en tidig Duras-roman i nouveau-genren är den namngiven efter något som saknas i den, just som En fördämning mot Stilla havet är ett projekt som ej går att förverkliga och De små hästarna i Tarquinia är ett utflyktsmål som semesterfirarna aldrig tar sig till. Den här genombrottsromanen är fint stram och suggestiv om stora känslor. Det är ett språkarbete, ett formexperiment (tempusändring i de två sista kapitlen) och en spännande berättelse. Hon var ju enastående skicklig på att hänvisa till ett liv bortom sitt eget och lämna utrymme för läsaren att fylla på med sitt eget.
”Man skrattar. Någonstans vid bordet, en kvinna. Kören av små samtal blir högre efter hand och ur ett gradvis ökande överbud av bemödanden och påhittigheter framträder ett alldeles vanligt sällskap. Landmärken uppdagas, rämnor öppnar sig där förtroligheter prövar sig fram. Och man styr så småningom in på ett samtal som är partiskt i det allmänna, neutralt i enskildheter. Kvällen kommer att bli lyckad. Kvinnorna är som mest förvissade om sin strålglans. Männen höljde dem i smycken i proportion till sina balansräkningar. En av dem, i kväll, tvivlar på att han gjort rätt.”
En av alla saker som jag älskar med Marguerite Duras verk är att hon i sina texter väver in tillvarons, språkets och bilders bedräglighet. Ett snedsteg kan göra att livet tar en vändning. Vad vi säger om världen är inte världen samtidigt som språket hjälper oss att forma verkligheten. En bild på en pipa är inte en pipa. Att den här kortromanen har en titel som betyder måttlig betyder inte att den är måttlig. Tvärtom handlar den om något så fullkomligt orimligt som förhållandet mellan kärlek och död, crime passionnel; Fram till 1970 kunde en man ostraffat döda sin otrogna hustru i Frankrike, men samma rätt gällde inte för en kvinna i samma situation.
Handling: Rik, gift kvinna – Anne, går med sin son till pianolektion och bevittnar ett mord. Hon återkommer till mordplatsen (en bar) för att processa händelsen och dricka stora mängder vin. Där möter hon en arbetslös manschauvinistisk man från arbetarklassen, Chauvin. Vädret är vackert, fabrikens vissla ljuder, havet är nära, magnoliorna blommar (sexualiteten likaså). Det finns bokstavligen en röd tråd i diegesen. Älskar sånt!
Som brukligt hos Duras leder passionen till lidande. Andra klassiska Duras-teman och symboler som också finns här; äktenskapskritik, förtvivlan, båt som metafor för frihet, våld, makt, klass, kön, missbruk (det befriande ruset), auktoritetskritik, melankolisk mamma och barnet med sin hoppfulla uppenbarelse.
Det är anmärkningsvärt att någon som misstror språket är så bra på att använda det. Den här finns även som (bedräglig) film (med fula män och vackra kvinnor).
Senaste kommentarer