Skalbaggens död av Sogand Sasanpour

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” Så börjar världslitteraturens kanske mest kända novell, Förvandlingen. Och det är inte bara intresset för skalbaggar som förenar Franz Kafka och Sogand Sasanpour, menar jag. De båda skriver om tillvarons absurditet och människans känsla av alienation i ett samhälle där idealen är perfektion och prestation.

Jag tycker verkligen att ni ska läsa Förvandlingen (om ni inte redan gjort det) och Skalbaggens död innan ni läser min analys.

”Är det livet eller döden som grumlar min blick nu?”

Skalbaggens död handlar om sorg, separationsångest, moderskap och att var och en har sina problem. Här finns två protagonister som håller till i Stockholm; X har fastnat i sorgen efter förlusten av sin mor, Bruler är mamma till Angelica som försvunnit samt X´s terapeut. Dessa två kvinnor möts som antagonister vilka agerar helt olika på samma internaliserade förakt för bräckligheten i människor.

”Solen bildade mönster över täcket. X blundade, skulle inte öppna ögonen för nya strålar.”

X försöker släcka ner och omfamna mörkret, livskraften ligger för närvarande i träda. Oskar är hennes sambo som med sin inre sol försöker lysa upp X´s tillvaro, men det enda som händer är att hon bländas svårt. Hon är på psyket, sover illa, missköter sina tänder och har trichotillomani. Det är framförallt karaktären X som bidrar till att den första delen av boken är oerhört tung och sorglig. Men håll ut!

”’Ska vi börja prata om din mamma mer ingående än vad du har gjort?’
’Kanske, jag vill bara inte förändra henne.’
X la handen mot den kala fläcken.
’Jag tror att det vore bra om du försökte. I någon mening kommer hon att bli din skapelse. Du får stå ut med felaktigheterna och lögnerna. Så är återberättandet.'”

Bruler betyder bränna. Hon kämpar för att göra allt rätt, hon arbetar med att hjälpa andra. Hon letar efter sin försvunna dotter nätterna igenom. Hon är smal, motionerar och äter vitaminer. Hennes maniska vattendrickande tycks närmast vara ett försöka att släcka sin egen eld. Vi vet inte hur gammal hennes dotter är men jag är övertygad om att Bruler måste släppa lite av taget om sitt barn.

För mig handlar Skalbaggens död om balans. Redan Aristoteles diskuterar i Den Nikomachiska etiken läran om den gyllene medelvägen. Enkom solljus, värme, kraft och energi får oss att explodera och brinna upp. Ett gott liv handlar bland annat om att kunna hitta balansen mellan ljus och mörker, aktivitet och vila, X tänker på det som värme och kyla. Att inte ha orken, att misslyckas och sörja tillhör livet.

Efter att jag läst cirka femtio sidor är jag helt tagen av Sasanpours suggestiva prosa som vittnar om feministisk och psykologisk medvetenhet. Jag är glad att hon överlämnar analysen åt mig men jag hade gärna bytt ut en del av de poetiska raderna mot gestaltande text. Romanen tycks hämta sin näring från samhällskritik, klassmedvetenhet och tron på människans inneboende kompetens. Skalbaggens död är som en soluppgång, den blir bara bättre och bättre och när den är slut värmer den gott.

Jag tänker vidare på balansen och hur viktig den är i alla relationer. Om en jämt är glad och aktiv tvingas den andra partnern att inta den motsatta rollen. Att vara den i en tvåsamhet som ständigt tar emot är förmodligen lika förödande som att vara den som bara ger. I föräldrarollen behåller man balansen genom att ibland backa även när man vill hjälpa till. Vi talar om samtycke när det gäller sex, vi borde kanske tänka i liknande banor när det handlar om att hjälpa och ge råd. Den automatiskt ojämlika relationen mellan terapeut och patient bygger på att terapeuten ska lyssna, råda och lysa upp den andra som sitter i skugga. Frågan är vilken nytta psykologen egentligen gör? Det är en myt att en skalbagge behöver hjälp att vända sig.

I skalbaggens död finns också en ljusskygg puckelryggig kvinna som jobbar på bibliotek men som inte läser böcker. Hon för tankarna till Victor Hugos Ringare i Notre Dame. Bruler är kanhända vår Esmeralda med smycket, salvan och vattnet. Ljuden från tågtrafiken motsvarar klockringningarna. Quasimodo-tjejen räddar X ut ur sorgens fängelse genom att visa sin egen sårbarhet. Vi får reda på hennes riktiga namn som faktiskt betyder ljus.