Shuggie Bain av Douglas Stuart

Shuggie Bain, vinnare av Bookerpriset 2020, är en delvis självbiografisk roman om att växa upp utan pappa, i fattigdom, med en svårt alkoholiserad mamma i Skottland. Inledningsvis, i ett kort avsnitt, möter vi Shuggie som 16-åring, året är 1992. Efter det följer drygt 400 sidor från 1981 fram till 1992, där cirkeln sluts. Alltså vet vi under hela läsningen att Shuggie åtminstone kommer att överleva. Det är skönt.

Det här är en berättelse som i första hand drivs framåt av otäcka händelser. Det är övergrepp av kvinnor och barn, våld, misär och förnedring. Jag tvekar kring om det är effektsökeri eller bara berättelser om en överjävlig tillvaro. Jag tänker på de bevingade orden ”verkligheten överträffar dikten” och har därför svårt att kritisera autofiktionen för att vara våldspornografisk. Det är i vilket fall inte språket, eller läsupplevelsen som lockar mig till vidare läsning, det är händelserna och frågan om hur det kommer att gå. Jag tycker också att den känns onödigt lång och detaljerad. Det blir väldigt mycket öl som skvimpar runt i magen. Man skulle kunna likna romanen vid Éduoard Louis böcker, men då bleknar Stuarts prosa ytterligare.

Något som Stuart behärskar väl är kvinnoporträtten. Författaren har ett i positiv bemärkelse, avmätt förhållande till kvinnokroppen. Som vore den av kött och blod som vilken människokropp som helst. Den beröringsrädsla, i förhållande till bröst, kön och underkläder om de inte är med i sexualiserande syfte, som är vanlig bland manliga författare lyser här med sin frånvaro. Detta brister dock lite i beskrivningarna av den vackra mamman. Men jag förstår att han vill förmedla hur hon även när hon var djupt nere i sitt missbruk som sista länk till ett normalt liv omvårdade det yttre.

Men vad viktigare är, hon gav inte upp som mamma. Eftersom hon var sjuk och inkapabel att ta hand om barn, kan man tycka att pappan skulle ta vid. Men nej. Så mamman tog sitt ansvar så gott hon kunde. Hon uppmanar sin son att fortsätta dansa fastän folk skrattar. Det är rörande. Jag uppskattar också att ett normkritiskt perspektiv genomsyrar texten, både när det gäller kön och klass. Manligheten och Margaret Thatcher får, som sig bör, rejäla kängor.

Min favoritscen är när Shuggie och en tjej, sitter bredvid ett annat hånglande par. Tjejen, som är tänkt för Shuggie, säger att han får känna på hennes bröst om han vill. Nej tack, säger han, men jag kan gärna kamma ditt hår. Suckande drar hon ur hårtofsen och lämnar sitt skimrande hår i Shuggies händer.

Jag är som bekant petig med berättarperspektivet. Jag älskar inte det allvetande perspektivet som råder i den här romanen. Jag tycker det blir lite konstigt att ibland vet berättaren vad andra tänker, ibland inte. Jag är lite tveksam till om författaren verkligen hittat karaktären Shuggies röst. Det är tydligt att han är en ”feminin”, artig och relativt välvårdad pojke. Men den här förnumstigheten när han exempelvis frågar sköterskan om man kan ta bussen till himlen, tycker jag inte om. Det känns konstlat. Sen tror jag att översättningen brister bitvis också.

Stort tack till Albert Bonniers, för recensionsex men också för att de var ett av de första förlagen att tro på Stuarts roman.