Akilles är hjälten som är blond och grönögd, muskulös och vacker och som aldrig förlorat en strid. Här har Miller gjort honom queer. Och där har jag avslöjat hela behållningen med boken. Förlåt. Men det får man faktiskt reda på tidigt i romanen. Akilles och Patroklos blir kära i varandra. Kul tema, tänkte jag, men tydligen var jag inte så intresserad av grekisk mytologi ändå.
Det handlar nämligen väldigt mycket om det trojanska kriget och jag tycker verkligen inte om att läsa krigsberättelser. Högmodiga män och halvgudar som dödar och sårar varandra, blod som rinner, ben som knäcks, hjärnsubstans som rinner ut och hästar som piskas löddriga, nej tack.
Dessutom berättas den här diegesen i presens och det är inte mitt favorittempus, om man säger så.
Någon gudinna omnämner sitt barn ”mitt skötes frukt” – en verkligt fin benämning. Den tar jag med mig. Det tror jag kommer landa väl hos tonåringen.
Senaste kommentarer