Lilly är ett lyckligt ”olycksbarn”, hennes smeknamn är sälflickan för att hon simmar väl. Hon har vad jag gissar är en intellektuell funktionsnedsättning men får stöd och kärlek av föräldrar och syskon. Hennes bror Harry är romanens berättare, han är likt profeten Teiresias gammal, blind och vis och berättar om sina upplevelser och lärdomar från barndomen, det året då Lilly var femton år.
Sälflickan är en sedelärande kortroman som utspelar sig under tiden för andra världskriget. Den handlar om att vara tonåring och vilja visa att man är något, om nazismen och dess attraktionskraft, om konst, om kärlek mellan syskon och vänner, om att ångra saker man gjort och om synen på människan.
Jag läser den här högt för mitt barn, som visserligen tycker att den är tråkig, men den ger jättebra underlag till samtal om skatt, solidaritet och människovärde.
Dock tycker jag den känns lite väl snäll. Att pojken Harry inte skäms mer och försöker undkomma att synas med sin avvikande syster känns för bra för att vara sant. Överlag känns Annika Thors berättelse något tillrättalagd och övertydlig.
Men det finns mycket att tycka om här också. Jag reagerar på att Thors förklaring sammanfaller med Lena Anderssons när det kommer till varför det går bra för vissa och inte för andra, det beror på förmågan att ta in världens skönhet.
”Jag undrade om Eskil såg och upplevde samma som jag eller om han var blind för all ljuvlighet som omgav oss. Lusten att förstöra, kunde den vara starkare än lusten att leva?”
Senaste kommentarer