”Jag vill leva mitt liv med mina vänner rådjuren, intensivt, det spelar ingen roll om det blir kort. Men om jag ska rädda dem från undergången, orsakad av den här världen som håller på att bli galen, måste jag hålla mig vid liv så att jag kan berätta deras historia och göra folk medvetna om hur tillvaron ute i det vilda ser ut.”
Med syfte att göra sig till språkrör för rådjuren lever Geoffroy Delmore i skogen som nomad i sju år utan varken tält eller sovsäck. Vi snackar alltså hardcore nedmontering av välfärd. Han försöker avhumanisera sig själv och klippa banden till civilisationen. Rådjur, rävar, vildsvin och andra vilda djur visar honom hur han kan göra för att överleva. Det är inte direkt någon harmonisk tillvaro och det blir tydligt vilka människans tillgångar och brister är i förhållande till andra djur. Han äter vad skogen bjuder på (ej djur), borstar varken tänder eller tvättar sina kläder.
Delorme älskar skogen och rådjuren så mycket att han vill vara en av dem. Han tycks se människan som en fiende vilket är begripligt med tanke på hur människan behandlar natur och djur. Han lyckas komma flera rådjur helt nära, namnger dem, blir slickad i ansiktet och kan till och med kommunicera med dem. Han hävdar att hans sinnen förändras och mer lik rådjurens. Antingen har jag huvudet för långt uppe i min egen moderna röv eller så är jag bara skeptisk, men jag har svårt att ta honom på orden, åtminstone inledningsvis. Hade det inte varit för hans gravallvarliga ton hade jag trott att han skojar med mig. Boken lämnar mig med en känsla av djup förundran. Om det han skriver är sant är det helt otroligt.
Att marknadsföra den här boken som självbiografi tycker jag är märkligt, den handlar om hans aktivistiska sju år i vildmarken. Det är inte en direkt intellektuell text, inte heller speciellt politisk, utan mer sensibel och med praktiskt fokus. Hur blad och rötter smakar, hur han undviker nedkylning, hans sovvanor och hur han bekämpar fukten. Men mest handlar det om rådjurens beteenden. Han skriver att när han är i skogen, slutar han ”tänka” och ”göra” för att övergå till att ”vara”. Men han övertygar mig inte på den punkten. Han både tänker och gör tror jag, han tolkar också rådjurens kroppsspråk och beteende utifrån sin mänskliga hjärna och sina mänskliga erfarenheter. Säkerligen finner han stunder där han bara är, och det är väl gott nog.
Som litterärt verk gör Rådjursmannen inget större avtryck. Många upprepningar och tveksam struktur gör läsningen till lite av en besvikelse för mig, även om den också innehåller fina avsnitt personligt skrivna och vackra naturskildringar. Men prestationen, som ligger till grund för boken är verkligen anmärkningsvärd. Jag är paff!
Tack Forum!
Senaste kommentarer