Din tjänare hör (Jernbanan #1) av Sara Lidman

Jag har påbörjat den sjudelade västerbottenpajen om när ”Öfvre Norrland” får järnväg. Men så långt kommer vi inte i den här första delen som utspelar sig i slutet av 1800-talet, i byn Lillvattnet. Där bor huvudpersonen Didrik Mårtensson som tillsammans med byns karlar deltar i det hårda arbetet med utdikning, för att nya vägar ska kunna byggas. Didrik är tvåspråkig och kan – till skillnad från många andra – läsa på rikssvenska i Skjellet-avisen och vet därför att ”från det verkliga Schwärje sändas helt visst anrop till Kronans alla socknar och undersåtar”. Det gäller järnvägen som han vill vill leda till byn för att öppna portarna till resten av Sverige.

Sara Lidman (1923-2004) behöver knappast någon närmare presentation. Jag har dock undrat varför jag sällan sett hennes namn i olika bokforum, till skillnad från exempelvis Moa Martinsons, Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman eller hennes efterföljande Nina Wähä och Karin Smirnoff. Nu vet jag.

Jag älskar västerbottenpaj men den här är.. seg. Din tjänare hör är en fragmentarisk essäroman. Dialekten och de många olika karaktärerna gör den svårläst. Lidman växlar hej vilt mellan olika berättarperspektiv, ämnen, dialekter och språkbruk. Jag får kämpa för att hålla fokus och somnar gång på gång ifrån boken. Lidmans språkskatt är ganska svårsmält. Men jag hittar ordlistan längst bak och vänjer mig sakteligen vid skjelletmålet. Jag tycker det är en rörig men samtidigt smått fantastisk berättelse med ett gripande tema.

Sara Lidman talar från det perifera Sverige via Didrik som för en kamp mot centralmakten. Därför måste hon åtminstone delvis använda det västerbottniska folkmålet. De två språken är en dikotomi som förstärker andra motstående värden i romanen som stad/glesbygd, ord/jord, civilisation/bondesamhälle, världsman/inskränkt, rik/fattig, rikssvensk/västerbottning. Sverige kan likställas med en kolonialmakt som förtrycker och exploaterar Västerbottens mark och människor.

Titeln belyser Didriks önskan att kunna svara när centralmakten talar, han tycker att de ska ”taga emot Kronans anrop med det stolta svaret: tala Herre din tjänare hör.”

Det här är således en bok om klass, makt, språk, historia, religion, kultur och fördomar i Sverige. De kvinnliga karaktärerna är lika tuffa som jag tänker mig författaren själv. Men inte slipper de undan frozen fright för det.

”Det gick inte att behålla både granens språk och skolans språk, utan jag fick lov att ta ett.”

Jag är inte speciellt sugen på nästa bok. Men jag är nyfiken på flera av karaktärerna: grävmaskinen Spadar-Abdon som arbetar fyra gånger så snabbt som sina kollegor. Den alkoholiserade doktor Ström kan tala om orättvisor men gör det med ord som inte Didrik förstår. ”Rikssvensken” Holmgren som visar sig vara lika grisig som andra män i byn och så Didrik och hans kärlek Anna-Stava.

”Hur annorlunda han tänkt sig de finas liv; att de som aldrig behövde dika eller mocka gödsel skulle ha en kroppslig stolthet – föra sig ädelt och hava ett i allo höviskt skick.”