Jag är ingen van poesiläsare. Jag tycker ofta poesi är obegripligt. Det är dock inte fallet med diktsamlingen Ararat. Här hänger dikterna samman. De handlar om familjen med mamma, pappa och syster, samt den egna sonen. Det är mörkt och bittert. Utlämnande. En gnutta ironi kan skönjas, vilket lättar upp något. När jag just läst en text som på ett oerhört skickligt sätt har orden formade till rena magin, får jag svårt att formulera mig. Hennes egna ord får tala:
Brun cirkel Min mor vill veta varför jag, som hatar familjer så mycket, gick och skaffade en. Jag svarar inte min mor. Det jag hatade var att vara barn, att inte kunna välja vilka jag skulle älska.
Jag älskar inte min son så som jag tänkte älska honom. Jag tänkte jag skulle vara en orkidéälskare som finner purpurtreblad växa i granens skugga, utan att röra det, utan att behöva äga det. Jag är som vetenskapsmannen som kommer till den blomman med ett förstoringsglas och inte ger sig av, fast solen bränner en brun cirkel i gräset runt blomman. Vilket mer eller mindre är det sätt min mor älskade mig.
Jag måste lära mig att förlåta min mor, nu när jag inte klarar av att skona min son.
”Om man vet att man inte är värd någonting är det bara en lek med döden som kan smickra ens fåfänga”
Det här är en seriebok med text av och om Gabi Beltrán. (Han är serietecknare men har inte tecknat serierna i den här boken, det har Bartolomé Seguí gjort.) I Återvändsgränder, min uppväxt i Palma de Mallorca, får vi ta del av Gabis ungdomsår på 80-talets Mallorca med droger, våld, vapen och kriminalitet. Gabi och hans kompisar var tonåringar som fick klara sig utan kärlek, stöd och tillsyn från vuxenvärlden. De var barnen som gick och la sig utan att någon önskade dem god natt. Många av dessa barn – och vuxna – klarade sig inte.
Fattigdom och misär som blir till psykisk ohälsa och kärlekslöshet. En smärta för stor för att kunna tas om hand av en själv, den måste läggas över på andra. Barnen fick bära och utstå mycket. Smärtan blir som en smittsam sjukdom, ett virus som sprider sig. Hur kan man tackla detta? Gabi söker efter en modersfigur bland kvinnor i prostitution. Han upprepar samma misstag många gånger för att det är bekant. Han hittar en tillflykt i läsningen.
Det här är en oerhört berörande och smärtsam historia som tack och lov har ett lyckligt slut. Det vet vi eftersom Gabi gett ut boken. Slutet i boken fick mig att gråta. Gabi kan uppenbarligen inte bara teckna, han kan skriva också. Bilderna skildrar väl hur flugorna, stanken av urin och cigarettröken kretsar kring Gabi och hans kompisar. Att lukta rent är att lukta tjej.
”När jag var ensam tänkte jag att ingen kunde skada mig. Men man är aldrig helt ensam. Man är alltid med sig själv. Och ingen kan skada en mer än den som vet om ens innersta rädslor.”
Hundmanuskripten består av tre stycken antropomorfa noveller. De har alla tre hundar i övre medelåldern som protagonister. Det är lika konstigt som det låter, men oväntat underhållande och tankeväckande. Fosses prosa flyter fram. Med omkväden och med få ord skapar han stort innehåll. Vardagsnära, realistiskt och riktigt roligt.
Den första heter Nej å nej och handlar om hunden Webster som bor med sin matte, gamla Oline. Han är trött på att ligga bredvid hennes skvalpande mage i sängen. Webster drömmer om att få bli ”den ensamma hunden Webster” och om att få se havet. Inte minst drömmer han om att få rädda en hjälplös hundtös med vitt krulligt hår.
Jag är ingen hundmänniska, men kan ändå se tjusningen i den här fina beskrivningen av relationen mellan hund och människa. Men ännu mer lockar det att tolka novellerna som någon slags satir över män i ålderskris. Någon längtar efter frihet, en annan efter kärlek och en tredje vill inte förlora sin plats högst upp i hierarkin och absolut inte bli ersatt av någon ung kvinnlig förmåga.
Laestadius nya roman Stöld bygger på delvis verkliga händelser. Det handlar som omslaget vittnar om, stöld av renar. Eller snarare om mord och djurplågeri, men lagen är utformad så att brottet betecknas som stöld. Det är värt mycket att författaren berättar om den diskriminering och rasism samt hatbrott som samer drabbas av. För att inte tala om vad de utsatts för genom historien. Det är ett tema som intresserar mig.
Inledningsvis uppstår en skön känsla i mig när jag läser om vardagslivet i Sápmi. Vi får följa Elsa, hennes familj och släktingar under ett decennium. Av den samiska kulturen som är tätt sammanbunden med naturen och renarna, finns mycket att lära. Författaren har skrivit många vackra miljöbeskrivningar. Men framförallt är det här en samhällskritisk politisk roman som också innefattar psykisk hälsa, feminism, rasism, bortglömd landsbygd och klimathot. Samernas leverne hotas dessutom av rovdjur och gruvdrift.
Elsa blir vittne till ett renmord och utsätts efter det för hat och hot. Det är mycket hemskt som händer. Men jag kan ändå inte riktigt känna för Elsa mer än som en karaktär i en bok. Hon känns något tillrättalagd och stereotypisk. Ändå är hon inte i närheten av så klichéartad som skurken. Han är smutsig, sjukskriven, han spottar snus och super, han saknar fruntimmer, har haft en dålig uppväxt. När han ser att himlen är vacker, skiter han väl i det. Han njuter av djurplågeri och fräser snor. Och jag undrar om inte byns prinsessa Elsa också är snorig ibland?
Jag gillar farmor Ahkku bäst. Hon är den mest realistiska karaktären, som jag faktiskt kan se framför mig i sin korta magra gestalt. Hon är snäll och sur, bestämd och egensinnig, men har också fel ibland. Jag förstår att diskriminering leder till minskade friheter exempelvis hur man kan skriva en bok. Många uppskattar säkert Elsas hjältestatus. Men jag hade föredragit om Elsa fick en ”negativ” (realistisk) tanke. Kanske om att det känns jobbigt att åka ut till renarna eller att hon inte har lust att sätta på sig kolten. Åtminstone en gång. Det är helt enkelt inte riktigt så feel-bad som jag vill ha det.
Trots alla dessa ord, romanen är 437 sidor, kommer jag inte karaktärerna riktigt nära. De sista 150 sidor ökar dock spänningen och slutet är fint.
Annie bor i den brittiska kolonin Antigua i Karibien. Hon har haft en trygg och kärleksfull barndom, men när hon kommer i tonåren förändras allt. Förhållandet till modern, vännerna och pojkarna. Kroppen växer och allt som varit lätt blir svårt.
Annie John är en skoningslös, närmast rå, skildring av en flickas uppväxt och modersrelation. Tro nu inte att du läst tillräckligt många böcker som skildrar detta tema. Jag är beredd att lova att den här tillför något nytt.
När jag pluggade genusvetenskap på Campus Gotland läste vi Jamaica Kincaids Min mors självbiografi. Den efterföljande diskussionen ville aldrig ta slut. På samma sätt skulle det kunna vara med Annie John. Jag skulle exempelvis gärna diskutera hur hat, makt, smärta och lust förhåller sig till kärlek i den här romanen.
En anledning till att författarens böcker är bra diskussionsmaterial är att hon jobbar med ”show don’t tell”, gestaltning. Narrativet fokuserar vad som händer karaktärerna, vad de ser, säger, tänker och gör. Inte hur de värderar och känner. Det jobbet gör vi. Jamaica Kincaid lyckas framkalla stora känslor i mig som läsare trots att stilen är avskalad och adjektiven är i ringa mängd. Just i min smak!
Sofi Oksanen har kommit med en ny fantastisk bok; Hundparken. Det är en roman i thrillergenren som tyvärr speglar verkligheten alltför väl. Det är på samma gång en slags familjekrönika, ett inlägg i den politiska debatten om globaliseringen och handel av kroppar samt en historiebeskrivning av Sovjetunionens sönderfall och följder av det. Den utspelar sig på den mänskliga tillvarons intimaste område. Kantat av stor fattigdom, djupa klassklyftor och korruption, fjärran ifrån rättssäkerhet och mänskliga och demokratiska rättigheter. Till babyfabriken vänder sig desperata individer för att exploatera kvinnor som vore de varor.
Vi kastas in i handlingen, in media res. Året är då 2016 och vår huvudperson Olenka sitter på en bänk i en hundpark belägen i Helsingfors. Sedan följer en kalejdoskopisk berättelse som binds ihop till en helhet först mot slutet. För att inte förstöra läsupplevelsen vill jag inte avslöja så mycket av handlingen. Scenen är framförallt Ukraina, Tallin (Sovjetunionens lilla Paris) och Finland. Handlingen utspelar sig huvudsakligen mellan 1996-2016. Bokens jag Olenka, riktar sig till ett ”du”. Vem den tilltalade är får vi veta så småningom, det är en av sakerna som upprätthåller en bra spänningsnivå. Berättartekniken är fulländad, skulle jag vilja påstå. Jag gillar normalt inte deckargåtor, men Oksanen har mig i fast grepp från början till slut.
Oksanen ger såväl den osynliga äggdonatorn som affärskvinnan, vars handelsvara är kvinnliga kroppar, ett ansikte. Systerskapet mosas under fattigdomens tunga fot. Människohandel sker på många sätt i alla delar av världen. I Ukraina exploateras manskroppar i kolgruvor. Kvinnan kan sälja sitt hår, sina organ eller ägg, prostituera sig, ingå arrangerat äktenskap, eller agera surrogatmoder. Ukrainas lagar är på det här området väldigt liberala. För att kunna använda en kropp som äggdonator behöver den inte bara vara snyggt förpackad utan också ha goda gener och vara fri från gifter. Detta är sällan fallet för fattiga människor i Ukraina. Det löser man genom att gå bakom de barnlängtande västerlänningarnas rygg, och snickra ihop ett manus som de vill höra. De som vill köpa barn kan välja kön och andra önskvärda gener. Av de stora summor som byter ägare hamnar endast en liten del i donatorernas egen ficka.
Surrogatmoderskap är vidrigt av många orsaker. Eftersom det är djupt omoraliskt är det omtvistat och därför måste surrogatmodern raderas ur minnet. Som att hon inte finns. Om hon blir sjuk, avlider, ändrar sig, om det visar sig att hon lånade ut sin kropp för att hon var i desperat behov av pengar blir det problem. Kvinnan övervakas. De blivande föräldrarna kan räkna med juridiskt skydd, varken donatorer eller surrogatmödrar har några rättigheter.
Läsningen kräver inledningsvis flitiga sökningar efter ord som oblast, datja, kopanka, marsjrutka, buhanka, vatnik, gopnik med flera. Att dessa ord används utan förklaringar kräver lite extra av läsaren men förstärker känslan av inifrånperspektiv. Jag gillar det!
Det är en mycket stark och engagerande upplevelse att få vara i huvudet på Olenka, en person från ”öst” som reflekterar över det främmande ”väst”. Istället för tvärtom. Att spraya håret med möbellack i brist på hårspray som den naturligaste sak. Att vakt- och gatuhundar hör till vanligheten men hundparker gör det inte. Detta breddar förståelsen av hur fattigdom förhåller sig till rikedom. Olenka är en dynamisk karaktär som gentemot mig, en västerländsk läsare, representerar öst. I förhållande till karaktärerna från Ukraina, representerar hon väst. Ju längre västerut, desto högre status. Olenka är både offer och förövare, som brukligt. Alla som agerar omoraliskt har väl skäl som de anser giltiga. Läsaren får känna hur fattigdom, rotlöshet och desperation kramar musten ur en. Hur kan man förhålla sig till levnadsvillkoren att äta eller ätas?
”Jag tänkte att det aldrig skulle få gå med mig som med min mamma. Jag skulle inte bli som hon.”
Är ditt synsätt städarens eller den andras, den som smutsar ner? För att reda ut det, rekommenderar jag dig att läsa den här boken. Med rikedom och privilegier kommer ansvaret att fundera över sin moral. Och som man (och jag) brukar säga: Tänk innan du talar och handlar, läs innan du tänker!
Med pondus och glimten i ögat förklarar, föraktar och förtjusar Linder återvinningscentralens besökare. Och mig! Jag är stormförtjust! Jag blir glad av att läsa om någon som älskar sitt jobb, tar det på största allvar och gör en bok av det.
Av det här seriealbumet får vi får lära oss att slänga rätt, vad som kan hända när det blir fel och en del skräppolitik. Hon lyckas få in feminism, klassperspektiv och lite om sig själv. Linder berättar om den torkade krokodilen som blev viral, när hon fick en banan (HA HA!) och om vem som är bäste slängare. Missa inte den här lilla pärlan!
Boken om Kjelle publicerades första gången 1969. Han är lång som en vuxen men bara 14 år gammal. Han känner sig livegen. Inget får han bestämma själv. Föräldrarna är värdelösa och bara till besvär. Hemmet är som ett fängelse. Han är fylld med hatkänslor och med drömmar om att i en vit afghanpäls, skita i skolan och sticka hemifrån för att få rå om sig själv.
Den här kortromanen osar verkligen 70-tal. På ett härligt sätt! Kjelles kompis hänger med kommunister. De går på en utställning där bilder på fattiga magra barn placerats bredvid bilder på rika. De demonstrerar mot julen. Annars tänker han mycket på tjejer Kjelle.
Det här är en trovärdig skildring av den 14-åriga pojken inifrån. En trött och ledsen mamma som alltid är hemma, står inte högt i kurs. Han både föraktar och bryr sig om henne, men är också väldigt trött på hennes tårar och oro. I pojkens blick blir mamman en svag och bräcklig person som saknar ett eget liv. Hon håller på och tjatar om blöta handdukar på golvet och marmeladfläckar på bordet, men vem bryr sig? Pappa skymtar mest förbi i periferin, han jobbar jämt.
Det är fantastiskt att få läsa sig till känslan av att vara 14 år igen. Fantastiskt jobbigt också, för den här romanen väcker obehag. Det är besvärligt att förstå varandra över generationer, har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag tycker alla mammor ska läsa den här. Thorvall förmedlar något riktigt bra, som vi alla borde ta del av.
Det här är den tredje romanen jag läser av Gulliksen. Jag har gillat de två tidigare som liksom den tredje diskuterar kärlek. Här avhandlas också manligt och kvinnligt i förhållande till identitet, makt, samliv, sexualitet och samtycke.
I Bli snäll igen följer vi Henning, en vilsen man på ungefär 50 år. Han ser tillbaka på sitt liv som ung (slampa), som gift (med två olika kvinnor), som nybliven pappa (till två döttrar), som nybliven bög, som pappa till vuxna barn. Henning har haft många relationer med kvinnor, men aldrig känt sig förstådd. Därför tänker han prova lyckan med män. Har du läst det förut? Det har jag, många gånger med kvinnlig protagonist, aldrig med manlig. Kul!
Henning är en manlig karaktär som på många sätt inte är traditionellt manlig. Inte bara för att han aktivt väljer att övergå till att söka lyckan hos män. Han gråter mycket. Han ger uttryck för en längtan efter att bli omhändertagen (och tagen!) samt omsluten av trygga armar.
På samma gång är han typiskt manlig när han följer med strömmen och köttar på med sitt. Han tror (just nu) på att riva ner könsrollernas murar. Men när han ska omsätta de teorier han vurmar för i praktiken, gör han folk obekväma. Han missar att avläsa människors signaler. Han lyckas inte göra sig förstådd. Han får inte ihop teori och praktik. Exempelvis gör han rätt (i teorin) tror han, när han pratar om klitoris och orgasm med sin dotter. Men hon vill inte prata med sin pappa om det. Han har alltså inte lyckats lägga grunden för denna typ av samtal.
Kärlek och rätt partner brukar ibland fungera som substitut för den del av sig själv man saknar. Henning trodde att han försökte hela sina flickvänner med beröm, bekräftelse och kärleksfulla blickar. Han lyckades aldrig. Egentligen handlade hans utsagor mer om honom själv än om tjejerna. Så mycket i det här med vad vi söker för typ av partner, vem vi trivs med, vad vi säger till vår partner och vad vi gör handlar om vårt eget jag. Inte den andra.
När man har genomgått många relationer, i det här fallet med både män och kvinnor, kanske det är på sin plats att rannsaka sig själv. Det är just vad Henning försöka göra. Vi får komma honom extremt nära vilket jag verkligen uppskattar. Fram träder en viljelös man som trots att han försöker nå ner i sig själv, mest rafsar omkring på ytan. Kanske är det tomt där nere? Han tycks inte kunna se skogen för alla träden. Kanske har Henning totalt fallit offer för identitetspolitiken vilket kan förklara hans omfattande självömkan. Detta gestaltas med många långa explicita beskrivningar av sexuella situationer.
Jag tycker att Gulliksen har lyckats bra när han har skapat en opålitlig berättare i Henning. Det är bara hans perspektiv vi får ta del av, vilket är intressant eftersom det skildrar hur han uppfattat saker och ting, men det säger inget om sanningshalten. Enligt poststrukturalisterna finns det fler sanningar. Ett tillfälle som väcker denna aning är när han berättar om tiden med sitt första barn, då han fick göra allt. Mamman sov eller arbetade. Det kan ha varit så. Eller så är det hans upplevelse.
Det här är en samtidsskildring. Jag respekterar försöket till djupdykning i den högaktuella och viktiga frågan samtycke. Alla typer av diskussioner i detta ämne välkomnar jag. I en situation blir Henning ”använd” av en tjej. Han säger nej men hon fortsätter samlaget ändå, vilket eggar både Henning och tjejen. Men efteråt känns det dåligt. Hon säger förlåt. De båda gråter. Det är bra, tänker jag att säga förlåt och gråta efter dåligt sex. På det sättet kan man lära sig förstå varandra och lära sig av misstagen. Detta är alltså, enligt mig, inte ett exempel på en olaglig handling. Det hade naturligtvis inte heller varit det om rollerna varit omvända. Författaren lyfter sedan det faktum att det finns makt i att säga nej. Att höja sin status genom att vara den som nekar. Kärlek, lust och begär kan blandas samman med tjänster, gåvor och offer. Det blir väldigt svårt för Henning eftersom han inte är bra på att läsa av signaler.
Det kommer fler exempel på hur kvinnor agerar som jag finner osannolika och som ligger till grund för min misstro mot författarens kunskaper om att vara kvinna i ett patriarkat. Det är som att han ibland lägger in stereotypt manligt tänk i kvinnliga karaktärer – ej helt trovärdigt. Men på samma gång gör han det subtilt och öppet, så att det framförallt väcker eftertanke. Kanske tolkar någon Gulliksen som att han anser det vara naivt och världsfrånvänt att bestrida könsrollerna. Jag väljer att tolka honom välvilligt, det vill säga att hans intentioner är att lyfta svårigheten med kön och identitet.
”Jag trodde jag var en som kunde tänka. Ända sedan jag var barn hade jag trott att jag var bra på just det. Men det jag kallade för att tänka var för det mesta bara viljan att rättfärdiga det som hände i mitt liv.”
Sara Lövenstam har skrivit en hel serie av böcker om grammatik. Jag har inte läst alla men de jag har läst, har jag uppskattat. Handbok för språkpoliser är dock den bästa av dem så ska du välja en, välj den här. Jag skulle gärna velat ha den i bokhyllan för att ta fram vid behov, men min kommer från biblioteket.
Den har ett pedagogiskt upplägg med mycket humoristisk underton. Varje avsnitt inleds med en beskrivning av förbrytelsen, exempelvis när man blandar ihop senaste och sista. Efter det kommer en fältstudie med citat som visar felen. ”Min sista födelsedag var jätterolig.” Sedan förklarar Lövestam varför felen begås. ”Det har blivit så här för att den sista kan betyda antingen den sista någonsin eller den sista under en begränsad tid – vilket av dem det är, beror på resten av formuleringen.” Avslutningsvis ger hon oss ”språkpoliser” två alternativ att agera på felskrivningen, som good cop eller bad cop. God cop: ”Påpeka vänligt att sista kan uppfattas som lite ödesdigert.” Bad cop:
Senaste kommentarer